Heeej! 

Jag vet att det har varit vääääääldigt dålig uppdatering den senaste tiden, men jag har verkligen varit upptagen. 

Hoppas ni inte hatar mig allt för mycket, men jag lovar att det okmmer komma upp en del snart, prooomise ;* - Elin 

När sista lektionen var slut fick jag lite smått panik.

Första dagen och jag hade int evarit med på någon utav lektionerna. Det enda jag hade gjort var att tänka på Chaz och allting som killarna sagt.

Jag kände mig så dum, hur kunde jag inte veta det? Hur kunde jag missa att det var han? Det gick inte ihop.

Såhär i efterhand kände jag mig jätte dum, jag menar, det var ju så självklart. 

Jag menar, jag och Jenny hade spenderat de två åren som Justin var som mest aktiv att inte göra något annat än att kolla på hans film, lyssna på hans låtar, kolla in hans vänner. Hur kunde jag vara så omedveten om allting. 

Jag skyllde på att jag haft tillräckligt att tänka på, men känslan gick inte bort. 

Såklart, det var ju Chaz Somers. 

Jag suckade, stängde mitt skåp och började gå bort mot Chaz skåp. 

Jag stannade och lutade mig mot väggen mitt emot skåpet och väntade på att han skulle sluta sin lektion. 

När han och alla andra från hans klass kom mot mig tio minuter senare hade jag nästan hunnit tänka igenom hela livet.

Nej, men det kändes så.

Jag ryckte till lite när jag kände en hand på min axel.

Jag kollade upp mot Chaz och log lite snett.

"Hej" sa han och kramade om mig.

"Du.." började jag lite smått när vi var på väg till bilen.

"Mhm?" svarade han och kollade på mig.

"Jag bara, alltså, jag undrade.. alltså.. du, det var ingenting" suckade jag och började gå igen.

"Ehm, okej" skrattade Chaz med en axelryckning.

När vi kom fram till hans hus kollade han på mig.

"Ska du med in?" frågade han och jag funderade lite.

"Varför inte?" svarade jag och stängde av motorn och låste bilen.

När vi kom in till Chaz satte vi oss i vardagsrummet och han kollade lite på mig.

"Hur mår du?" frågade han och jag undvek hans blick, rädd för att börja gråta.

Jag gillade inte att prata om hur jag mådde när jag försökte ta mig samman, men jag visste att han gjorde det för att han brydde sig om mig.

"Bättre" svarade jag och han suckade.

"Det fattade jag när jag såg dig i skolan, men hur ligger allting till?"

Med en suck kollade jag upp på honom.

"Jag vet inte riktigt. Jag försöker väl att inte tänka på allting för att få det att försvinna. Det har ju varit ganska mycket bara på några veckor, hela livet har förändrats. Men jag försöker väl få det att gå framåt" svarade jag och han nickade.
"Jag vill verkligen att du ska prata med mig om du känner dig sämre, okej?"

Jag nickade och kollade upp på honom igen.
"Justin Bieber" sa jag och skakade roat på huvudet.

Chaz kollade konstigt på mig och skrattade.
"Va?"

"Jag fattar inte att jag inte känt igen dig" skrattade jag.

"JB fan eller?" frågade Chaz och log mot mig.

"Jag var det förr" svarade jag och han nickade.

"Jag önskar att Jenny kunnat vara här nu, hon hade känt igen dig med en gång" sa jag med ett skratt.

"Jag saknar henne" sa jag sen och kollade ner på mina händer.

"Inget sånt nu, vi ska ha trevligt nu, okej?" sa Chaz och drog in mig i en kram.

"Tack" viskade jag och han log mot mig.
"Alltid"

När jag vaknade dagen därpå var klockan sju.

Jag kollade runt och insåg att jag låg på soffan hemma hos Chaz.

Jag reste mig med en suck.

Varför vaknade jag klockan sju dagen då jag började halv elva?

Jag gick med tunga steg in i köket för att äta frukost.

Jag satt och åt frukost i ungefär en timme innan jag sen tog mina grejer, drog på mig skorna och gick ut till bilen.

Väl hemma såg jag Marks bil på uppfarten.

Jag låste bilen och gick tyst in i huset. Jag trappade upp för trappan och gick in i mitt badrum.

Jag duschade, blåste och plattade håret, sminkade mig och virade en handduk runt min kropp för att sen gå ut till mitt rum.

Jag drog på mig ett par jeans, en stickad tröja och ett par låga converse, tog min väska och gick ner för trappan igen.

När jag kom in i vardagsrummet satt Parker, mamma och Kevin och åt frukost.

"Godmorgon gumman, när kom du hem?" frågade mamma och jag kollade klockan, kvart i nio.

"En stund sen" svarade jag och mamma nickade.

Jag pussade Kevin på kinden och hällde sen upp lite juice till mig.

"Om du vill skulle det vara väldigt snällt om du kunde vara barnvakt för Kevin ikväll" började mamma och tog en klunk kaffe.

"Parker ska inte vara hemma och ni har ju inte spenderat så mycket tid tillsammans den senaste tiden" fortsatte hon sen och jag nickade.

"Ska vi hitta på något roligt ikväll?" frågade jag sen Kevin och han nickade exalterat.

"Jag måste köra honom till dagiset nu, men hämtar du upp honom när du slutat skolan då?" frågade mamma och jag nickade.

"Okej, vi ses sen" sa hon sen och pussade mig på kinden.

När hon stängt dörren kollade Parker allvarligt på mig.

Jag blev lite orolig, men sen suckade han och kollade ner på sina händer, för att sen dra upp blicken mot mig igen.

"Du, jag är jätte ledsen över hur det har varit den senaste tiden. Jag har inte varit där för dig någonting, men det var lite svårt för mig också. Sen har jag nästan precis fått reda på att Ryders mamma har cancer, och jag vill finnas där för honom med eftersom att han inte har några syskon eller någon pappa. Jag mår jätte dåligt, jag är din bror, jag har alltid varit och kommer alltid vara. Ingen kan ta det ifrån mig. Jag älskar dig jätte mycket, det kommer jag alltid göra. Och jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig, oavsätt vad det gäller, du kan alltid gå till mig när du behöver något, det finns ingen som betyder så mycket för mig som du gör" sa han sen, och det såg ut som att han skulle börja gråta när som helst.

Jag kollade på honom med ett snett leende och suckade.

"Parker, du har ingen som helst anledning till att må dåligt över det. Det vill jag verkligen inte att du ska göra. Jag har klarat mig utmärkt och är påväg upp igen, jag mår inte sämre över att du ställt upp för din kompis istället. Jag har haft massa andra här som har hjälpt mig, det har inte han. Jag vet att jag alltid kan gå till dig, och det hade jag gjort iallafall. Du är och kommer alltid att vara min favorit bror, men säg ingenting till Kevin" skrattade jag och gick fram till Parker och drog in honom i en kram.

"Jag älskar dig" viskade jag och log.

Halvvägs till skolan insåg jag att vi redan börjat.

Jag suckade och försökte att inte få panik, det är aldrig bra att ha när man kör bil.

När jag väl kom fram till skolan sprang jag fram till mitt skåp och skyndade att ta fram schemat.

Historia, great.

Jag suckade, tog ut min historia mapp, stängde skåpet och skyndade mig till klassrummet.

"Ursäkta att jag är sen" sa jag och kollade på våran lärare.

Det var en hyfsat ung tjej, blont vågigt hår, gröna ögon.

Hon skrattade lite och log mot mig.

"Du måste vara Tiffany" sa hon och jag nickade.

Hon pekade med pennan hon hade i handen ut mot klassrummet i en gest som menade att jag kunde gå och sätta mig.

Jag satte mig ner på en ledig stol och tog ut mitt antekningsblock och min bok ur mappen.

Precis då kände jag en hand på min axel. Jag kollade upp och ser Cameron.

Jag log mot honom och kollade sen ner på mina papper. 

Åh gud, vad jag inte gillade historia. 

När jag och Cameron var på väg ut från klassrummet ringde min mobil och jag suckade och svarade.

"Hallå?"

"Hej, har du lektion?" frågade Chaz och jag log.

"Nej"

"Okej, jag, Ryan och en kompis Chris undrar om du vill hitta på något efter skolan?"

"Åh, jag kan inte, jag ska vara barnvakt för Kevin"

"Trevligt, vad ska ni göra då?"

"Köpa godis, hyra någon bra film och bara ta det lugnt" svarade jag och låste upp mitt skåp.

"Jaja, vi får inte vara med eller?" frågade han sen och jag skrattade.

"Klart ni får" svarade jag och tog ut min engelska mapp och stängde skåpet.

"Härligt, vi kommer hem till dig efter hockeyträningen någon gång"

"Låter bra, vi ses sen, puss" sa jag och la på.

Jag vände mig om mot Cameron som stod och väntade på mig.

"Poppis?" skrattade han och jag slängde överdrivet med håret.

"Alltid"

Vi skrattade och började gå.

När vi kom fram till hans klassrum vände han sig mot mig.

"Lunch sen, vid skåpen halv ett?"

"Bli inte sen" svarade jag bara och fortsatte sen vidare till mitt klassrum.

När jag kom till mitt skåp var klockan bara kvart över tolv, och jag kände inte för att stå och vänta på Cam i en kvart.

Så jag skrev en lapp, tryckte in den i hans skåp tog min väska och gick ut.

Jag drog upp mitt ciggpaket ur väskan, satte mig ner på en bänk och tände en ciggarett.

Bara fem minuter senare kom Cameron ut och satte sig bredvid mig.

"Så du fick lappen" sa jag och skrattade lite.

Jag tog några bloss till på ciggen innan jag sen släckte den och började gå med Cameron till bilen.

När måndagen kom var jag sjukt trött på att gå runt hemma och inte ha något att göra. 

"Mamma, kan vi inte åka och prata med rektorn på min skola idag?" suckade jag och mamma kollade på mig. 

"Är du säker på att du klarar det? Du vet, vi kan ju.." 

"Mamma, nej, jag klarar inte av det här längre. Jag går och gör mig iordning, och när jag är klar åker vi" envisades jag och stampade hela vägen upp för trappan till mitt badrum. 

Jag duschade snabbt, fönade och plattade mitt hår och sminkade mig lätt. 

Jag måste erkänna att det var skönt att känna mig så fräsch. 

Jag drog en handduk runt kroppen och gick ut från badrummet till mitt rum. 

Jag drog på mig ett par rosa shorts, en tubtop och ett linne.

Jag drog min hand genom mitt plattade hår och gick ner för trappan.

"Mamma, nu åker vi" sa jag högt och drog på mig mina låga converse.

När mamma kom ut i hallen och tog på sig sina skor såg hon oroväckande tvivlande ut.

När hon låste dörren efter sig stannade hon upp lite och kollade på mig.
"Älskling, jag vet att du vill, men tänk om det inte blir som du förväntar dig? Kommer du verkligen klara av det?"

Jag suckade och kollade på henne. 

"Mamma, jag är inget barn längre, jag vet hur jag ska ta hand om mig själv. Jag har fått mer än den hjälp jag behöver de senaste veckorna, och ni har stöttat mig till 110 procent och nu känner jag att jag vill ta tag i mitt liv själv och sluta gå runt hemma och dra ner mig själv ännu mer" sa jag och hon suckade. 

"Ja, förlåt, du kan bestämma dina egna beslut, men jag är bara så orolig över dig" 

Jag nickade och kramade om henne. 

"Jag vet mamma, det är okej, men jag är redo för det här, jag kan inte bara gå runt hemma och vänta på mirakel, det kommer inte gå snabbare" svarade jag och mamma nickade. 

Vägen till skolan var inte så lång och vi pratade på under hela bilresan. 

Även fast jag ville det tog nervositeten över och fjärilar började virvla runt i min mage när jag klev ur bilen. 

När vi kom till receptionen log kvinnan mot oss. 

Vi följde med rektorn in i ett kontor och pratade lite med henne, kollade några papper.

Jag fick numret till mitt skåp, mitt schema och allting var på topp.

Det gick inte alls dåligt och hon var mer än hjälpsam.

Hon förklarade att jag tog det i min takt och kände att jag gjorde så mycket jag orkade. Hon hade också sagt att om jag behövde hjälp med något fanns lärarna där, hon gav mig numret till kuratorn och berättade allt annat jag behövde göra.

Jag blev lite trött på att alla tror att man aldrig klarar av något själv för att det händer några incidenter i ens liv som får en att tappa greppet för ett tag, men när man väl kommit tillbaka upp i sadlen klarar man av allt.

Men samtidigt var jag glad över att veta att hon rydde sig och att hon faktiskt lyssnade.

På väg hem stannade jag och mamma och köpte pizza och hyrde film.

Det här var inte alls dumt, och jag var mer än exaltterad över att börja i den nya skolan.

När alarmat ringde dagen efter var jag snabb med att skynda mig in i duschen.

Jag fönade håret, plattade det och sminkade mig, för att sen ta på mig underkläder och vira en handduk runt kroppen.

Jag gick ut i mitt rum och fram till min garderob för att välja kläder.

Jag drog på mig ett par shorts och ett linne, la ner alla papper, min mobil nycklar och andra grejer i min väska och gick sen ner för trappan för att äta frukost. Jag tog en drick yoghurt, lutade mig mot diskbänken och tog upp min mobil.

"Vad säger du om att ta min bil till skolan idag? Jag åker med Mark till jobbet" sa mamma och jag kollade på henne.

"Tack!" svarade jag och kramade om henne.

"Du är värd det, men ska du seriöst ha på dig det, är det inte lite för lite kläder?"

"Mamma, bra sätt att förstöra vårat moment" sa jag och klampade upp för trappan till mitt rum.

Jag drog på mig en svart cardigan och klampade ner igen.

"Bättre?" suckade jag och slängde flaskan till drickypghurt.

"Jätte fint, skynda nu så du inte kommer försent första dagen" sa mamma.

Hon pussade mig på kinden, gav mig bilnycklarna och följde med mig ut i hallen,

Jag drog på mig ett par låga röda converse och mamma lutade sig mot dörrkarmen till köket.

"Jag är så stolt över dig, ha roligt" sa mamma och jag log.

"Ska försöka" svarade jag och kramade henne innan jag sen gick ut och stängde dörren efter mig.

Första lektionen hade min mage varit lättare än en fjäder och det kändes som att jag gick på glas.

Det visade sig att alla var helt normala, helt okej.

"Hej, du måste vara den nya tjejen" sa en kille som hade skåpet bredvid mitt.

"Eh, ja" svarade jag och log lite mot honom och vände mig sen tillbaka till mitt skåp.

"Jag heter Cameron, vi har Biologi, matte och historia ihop" fortsatte han sen och det kändes som att någonting lyftes från mina axlar.

Jag kände mig inte lika ner tryckt längre, det kändes som att någon dragit ut en propp och all oro jag haft inom mig sakta rann ut.

"Vad härligt, Tiffany" svarade jag och han log mot mig. "Fast du kan kalla mig Tiff"

"Bara om du kallar mig Cam" svarade han och vi skrattade lite.

"Faktiskt har vi biologi nu, vi kan ha följe om du vill?" frågade han.

Jag nickade lättat och jag stängde mitt skåp för att gå efter Cameron.

"Så, hur känns det än så länge?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna.
"Jag har inte några direkta känslor än så länge" svarade jag och han nickade.

"Det är en bra skola, lärarna är jätte bra"

"Dem säger det"

Jag nickade lite och fortsatte gå.

När jag kollade upp fick jag syn på Chaz, och han såg faktiskt förvånad ut. Det kanske inte var så konstigt eftersom att han inte visste att jag skulle börja än.

"Hur är det?" frågade han när våra vägar möttes och jag log lite.

"Det går framåt" svarade jag och han nickade.

"Hur kom du hit förresten?"

"Jag fick låna mammas bil" svarade jag och han nickade igen.

"Du skulle inte ha lust att skjutsa hem mig efter skolan?" frågade han och jag nickade.

"Visst"

"Tack, du är en ängel, jag slutar klockan tre"

"Perfekt, vi ses sen"

Vi vinkade lite på varandra och jag vände mig om för att fortsätta gå med Cameron.

"Känner du Chaz Somers?" frågade han förvånat och jag skrattade till lite tonlöst.

"Heh, ja?" svarade jag och han kollade på mig.

"Hur då?"

"Han är typ, min bror, kind of, min mamma dejtar hans pappa" svarade jag och han höjde på ögonbrynen.

"Det är grymt" svarade han och jag kollade lite konstigt på mina händer.

Varför var det så grymt egentligen?

Vi fortsatte gå, och jag följde efter Cameron när han gick fram till två killar som stod vid några skåp.

Dem sa hej, och gjorde den där konstiga kill-kram-thingish som alla killar gör.

Cameron vände sig sen om och pekade på mig.

"Det är Tiffany, eh, Tiff" började han och pekade sen på killarna. "Troy och Parker"

Jag nickade med ett leende.

"Min bror heter också Parker" sa jag och killen-som-tyldigen-hette-Parker nickade med ett leende.

"Coolt"

"Har ni också biologi nu?" frågade sen Cameron och kollade på killarna, som båda nickade.

"Härligt, vi med" sa han och vi började gå mot klassrummen.

"Hon känner Chaz" sa Cameron sen och pekade på mig.

Både Troy och Parker höjde på ögonbrynen och kollade på mig.

"Hur?" frågade Troy och jag skrattade lite.
"Mamma dejtar hans pappa" svarade jag och de nickade.

"Asgrymt" svarade båda. 

"Alltså förlåt mig, men jag förstår inte riktigt varför det är så coolt att jag känner Chaz" sa jag oförstående.

"Du har ingen aning om vem han är, eller hur?" sa Cameron och höjde lite på ögonbrynen.

"Vem, han är?" sa jag och skakade på huvudet.

"Det är ju Chaz Somers, han är bästavän med Justin Bieber" fortsatte Parker och jag stannade plötsligt.

Precis då föll alla bitar på plats.

Det var därför jag kände igen honom, hans namn, utseende, hela skiten passade in.

Jag och Jenny hade varit helt galna i Justin Bieber när han var liten och precis hade blivit upptäckt.

Att jag varit så dum.

Enda sen jag träffade honom första gången var det något som drog i mig.

Jag kände igen både honom och hans kompis Ryan lite för mycket.

Nu förstod jag ju varför.

Men hur kunde jag inte känna igen honom, och hur kom det sig att jag fick reda på det först då, från några killar som jag inte ens kände än?

Jag kunde inte riktigt fatta allting.

Justin Bieber?

Jag satt utanför sjukhuset och rökte när Parker kom ut och satte sig bredvid mig.

"Du fattar inte hur mycket det sårar mig att se dig" sa han och jag tog ett till bloss på min cigarett.

"Du vet, dem byxorna brukade sitta tight på dig" fortsatte han och jag kollade ner på mina ben.

"Det gör dem väl fortfarande" envisades jag men ville egentligen bara skratta åt hur jag kastade bort allting, som att ingenting egentligen hade ändrats.

Han hade rätt, byxorna jag hade på mig brukade sitta riktigt snygg på mig, nu satt de nästan lika löst som ett par joggingbyxor.

Jag tog ett sista bloss på min cigarett och släckte den sen.

"Parker, innan vi går in igen.." började jag och kände hur mina ögon sved av tårar.

Han kollade oroligt på mig och jag svalde lite.

"Jag och Ashton har gjort slut, ville bara att någon skulle veta"

"Va, varför?"

"Eller ja, jag gjorde slut med honom, för att han är med en annan" svarade jag och Parker slog bakhuvudet i väggen.

"Den lilla jävla..." började han men jag avbröt honom.

"Parker, det är okej"

"Nej, det är det verkligen inte, kan du bara sluta göra så"

"Göra vadå?"

Jag kollade på honom med tårar i ögonen och han suckade.

"Kasta bort allting som att det inte betyder något, ta det istället och gör något åt det på riktigt. Säg inte bara att det är okej, tro inte att allting kommer lösa sig genom att du inte bryr dig om det, du måste säga till på riktigt och försöka få en förändring" sa han, och vid detta laget rann mina tårar redan ner för mina kinder. 

"Men jag orkar inte, okej? för ingenting jag gör kommer få mig att inte ha sett honom med henne, ingenting kommer få tiden att spolas tillbaka och få honom att göra allting ogjort, ingenting kommer spola tillbaka tiden och ta tillbaka Jenny, ingenting kommer ändras genom att jag låter det gå till mitt huvud. Det enda som händer är att jag får en bekräftelse för att allting faktiskt har hänt, det kommer bara få mig att känna mig sämre, och jag orkar inte det just nu, okej? Det känns som att allting jag gör är värdelöst, som att det inte har någon mening längre, för mina två bästa vänner finns inte här och stöttar mig längre, för den ena var otrogen och den andra är i koma. Och säg inte åt mig att jag inte bryr mig om det som hänt, för det gör jag. Jag bryr mig om det mer än något annat innan. Jag tänker på det dag som natt, det sitter där och gnager i mitt huvud att saker kunde varit anorlunda, men det är det inte, och det kommer det aldrig att bli, okej?"

När min mening var slut var mina kinder blötare än en flod och mina tårar kunde inte sluta rinna.

Mina ögon sved och hela min kropp darrade.

Parker kom fram till mig och drog in mig i sin famn.

Hur mycket jag än försökte kunde jag inte få mina tårar att sluta rinna.

Mitt huvud hade förvandlats till en enda stor röra, och jag visste varken ut eller in längre.

Två veckor senare,

Kanada, Torsdag, 21.30
Jag slängde min väska på golvet och la mig tungt i sängen. 

Jag suckade och slöt ögonen. 

De senaste veckorna hade varit ett helvete, och jag kan inte säga att det inte var det just då, men jag slapp tänka på allting. 

Jag försökte komma över tänkandet på Ashton och jag försökte att inte tänka så mycket på Jenny. 

Mina tankar for tillbaka till verkligheten när jag hörde en knackning på dörren. 

"Kom in" sa jag högt och i dörröppningen stod mamma.

Hon stängde dörren efter sig och la sig på sängen bredvid mig.

"Hur mår du?" frågade hon och drog sin hand genom mitt hår.

"Bortsett från allt trauma, och Jenny, och Ashton, och att jag har åkt fram och tillbaka genom hela New York i två veckor, så är väl läget helt okej" svarade jag med tårarna brännande bakom ögonlocken.

"Hur blir det med skolan?" frågade jag sen och kollade på mamma.

"Vi tar det som det kommer, det viktigaste är att du kommer i rätt fas först. Ta det i den takt du behöver, skolan kan du ta senare" svarade mamma och jag nickade.

"Sov nu, du behöver det"

Hon pussade mig på pannan, gick ut från mitt rum och stängde dörren efter sig.

Min mamma var världens bästa.

De följande sju dagarna låg jag bara i sängen.

Jag åt knappt, drack knappt, bara låg i mitt rum. Jag hade ingen lust med någonting, det ända jag gjorde var att tänka.

När det knackade på dörren klockan sex på morgonen fredagen en vecka senare var jag redan vaken.

"Kom in" sa jag högt, för att sen möta Chaz blick när han öppnade dörren.

"Hej" sa han och satte sig på sängkanten.

"Hur går det?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna.

"Jag vet inte riktigt" svarade jag och han nickade.

"Carla och pappa har åkt iväg på någon jobbresa och ska vara borta till måndag kväll, hon ville att jag skulle berätta det" sa han och jag nickade.

"Jag har köpt frukost till dig, det står nere i köket"

"Jag är inte så.." började jag men Chaz avbröt mig.

"Har inte du ätit upp frallan och druckit upp kaffet jag köpt till dig när jag kommer hem vid ett, så ligger du illa till. Och du bör inte slänga den heller, jag kommer hitta den" sa Chaz lite retsamt och jag log lite snett.

"Du är bäst" sa jag och han gav mig en kram.

"Jag måste till skolan nu, men ta hand om dig, och ät upp" sa han och pussade mig på pannan innan han sen gick ut från mitt rum.

Jag lutade huvudet bak mot kudden och suckade.

"Hallå?" sa Chaz högt när han kom hem.

"Hej" svarade jag från vardagsrummet där jag satt och kollade på tv.

"Åt du upp mackan?" frågade Chaz med ett skratt och jag nickade.

"Ja, det gjorde jag faktiskt"

"Var den god då?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Antar det" svarade jag med ett leende.

Han ställde en påse på soffbordet och satte sig ner.

"Jag köpte med mig kinamat" sa han och tog ut några kartonger ut påsen.

"Hur mycket vill du jag ska äta?" frågade jag och han kollade på mig.

"Tillräckligt. Jag lovade Carla att jag skulle ta hand om dig, och det gör jag inte genom att låta dig sluta äta" sa han och jag suckade.

"Okej, du vinner"

När Chaz hade ätit klart hade jag knappt rört min mat, även fast kinamat brukade vara min favorit.

Jag kollade ner på maten och svalde ner tårarna som kom krypande upp i halsen.

Jag och Jenny brukade äta kinamat och kolla på Americas next top model på fredagkvällar.

"Tiffany, jag vill att du ska veta att du aldrig är ensam. Det finns alltid någon som vet hur du känner, och det kommer alltid finnas någon här som du alltid kan prata med. Du behöver aldrig vara ensam, du behöver inte gå igenom detta ensam. Vi gör detta tillsammans, vi är en familj, vi finns här för varandra. Ingenting av vad som hänt är ditt fel. Det är inte ditt fel att Jenny blev påkörd och det är inte ditt fel att Ashton inte har någon hjärna att tänka med, inget av det är ditt fel. Det enda du kan göra är att ta dig samman och veta att det alltid finns någon vid din sida, det finns alltid någon du kan prata med. Jag kommer alltid finnas här för dig, det är det familj och vänner gör för varandra. Vi stöttar varandra, även när det gäller saker man kanske inte alls håller med om. För vi är en familj, vi är bästa vänner, det är sånt man gör för dem man älskar. Jag kommer alltid stötta dig, precis som jag gjort de senaste veckorna, du kan komma till mig vad det än gäller" 

När Chaz hade pratat klart hade strömmar av tårar som rann ner för mina kinder.

"Så, inget mer av det" fortsatte han och torkade bort tårarna på mina kinder.

Jag log mot honom och försökte svälja ner tårarna.

Han kramade om mig hårt och jag andades ut.

Han hade helt rätt, vi fanns här för varandra, vi var en familj, vi var bästa vänner, det är sånt man gör för varandra.

Och dessutom hade han verkligen funnits där för mig de senaste tre veckorna.

Han hade ringt mig varje kväll, kollat så att jag var okej, fått mig att prata ut. Han hade verkligen fått mig att må bättre.

Han ser till så jag äter, så att jag dricker, han får mig att skratta och får min vardag att bli ljusare.

Han var verkligen en riktig vän.

Chaz hade fått mig att gå in och duscha, göra mig iordning, och dragit med mig på stan.

Han köpte fika åt mig, och helt ärligt hade jag inte varit så glad och mått så bra någon gång de senaste veckorna.

När vi kom hem vid sextiden hade vi köpt läsk och godis och satte oss för att kolla på film i vardagsrummet.

Jag var varken sugen på eller ville äta godiset, men jag ville inte göra Chaz besviken, och jag visste innerst inne att jag behövde det.

När jag vaknade dagen därpå låg jag bredvid Jenny i hennes sjukhussäng.

Jag kramade om henne och blundade lite.

"Vi kan vara i koma tillsammans" viskade jag och suckade.

Jag reste mig upp och gick ut från hennes rum för att gå och köpa något att äta.

Jag gick fram till en godisautomat och tryckte in vad jag skulle ha.

Jag tog den och när jag vände mig om för att gå höll jag på att gå in i någon.

Jag ryckte till och tog ett steg bakåt in i maskinen.

När jag såg att det var Ryder tog jag ett steg fram igen.

"Hej" sa jag med ett försök till ett leende, men det såg säkert ut mer som en plågad grimas.

Han gjorde en nick med huvudet som hälsning och gav mig ett snett leende.

"Jag hörde vad som hände med Jenny, jag är ledsen" sa han och jag nickade lite.

"Var inte det" svarade jag och vi kollade lite på varandra.

"Varför.. ehm, alltså, vem..?" började jag men Ryder avbröt mig.

"Min mamma" svarade han och jag nickade lite. "Hon har cancer"

Jag rös till lite och nickade.

"Åh, det var tråkigt att höra, jag är ledsen" sa jag och han nickade lite med ett snett leende.

"Var inte det" svarade han.

Jag ville le mot honom, ge honom en kram, men jag kunde inte, jag orkade inte.

Jag sa hej då och gick tillbaka till Jennys rum.

Jag satt på stolen i Jennys rum och ritade när min mobil ringde, det var mamma.

"Hej" svarade jag och la ner pennan och blocket.

"Hej gumman, vi har precis gått av planet nu"

"Vad bra att allting gick bra" svarade jag med en så positiv röst det bara gick.

"Vi kommer till sjukhuset med en gång"

"Okej, det är rum 302, våning tre" svarade jag och kollade lite på Jenny.

"Okej, vi kommer så fort vi kan"

"Okej, älskar er"

Jag la på och kollade mot Jenny.

"Förlåt för att vi inte hann ses" sa jag och pussade hennes hand.

Jag ryckte till lite när dörren till rummet öppnades.

Mamma, Mark, Parker och Kevin kom in i rummet, mamma rusandes mot mig som att det var jag som låg i koma.

"Åh älskling, hur mår du?" frågade hon och kramade om mig.

"Bra" ljög jag och log snett.

"Är du säker på det? du ser trött ut, har du ätit? vill du att jag ska gå och köpa något?"

"Mamma, ta det lugnt, jag mår bra, du kan sätta dig ner och ta det lugnt" sa jag och hon kramade om mig igen.

"Jag har varit så orolig"

Hon släppte mig och kollade mot Jenny.

"Fruktansvärt" viskade hon och skakade sakta på huvudet.

Mamma och Mark hade hyrt en fyra lägenhet, en ganska stor faktiskt.

Parker och Kevin fick dela på ett rum, mamma och Mark hade ett och jag hade ett själv.

Vardagsrummet var inte jätte stort, men det var fint, och lägenheten var fin. Den var till ett bra pris också.

När kvällen kom hade Ashton bara ringt en gång, men jag hade inte svarat.

Jag kände egentligen inte för någonting, allting kändes värdelöst.

Jag suckade och skakade på huvudet.

Vi hade iallafall haft tur som fick hyra lägenheten med så kort varsel, med möbler och allt.

Mesta delen utav kvällen satt jag och kollade ut genom fönstret.

Jag hade inte ätit på hela dagen och jag kände inte för det heller.

Jag hade verkligen ingen aptit, det kändes bara värdelöst.

Maten hjälpte inte med någonting, det gjorde bara saker värre.

Några dagar senare,

Torsdag

Jag kollade frustrerat ut genom sjukhusfönstret.

Solen gjorde allting värre.

Jag fick för mig att allting skulle bli bättre med tiden, men just nu ville jag bara slänga de orden åt helvete.

Ingenting hade blivit bättre, bara tvärtom.

Alla slangar som Jenny hade på sig fick mig att rysa till.

Det kändes så overkligt alltihop.

Det enda som lät i rummet var EKG:n som tickade.

Det kände bra på något sätt, ett bevis på att hon fortfarande levde.

Jag hade sett Ashton och den där jävla Courtney på stan.

Det var på måndagen, jag var på väg till någonstans för att köpa mat, men hade stannat tvärt när jag sett dem komma gående på stan, hand i hand.

Jag fattade verkligen inte hur de kunde vara så omedvetna, som att jag var dum i huvudet, som att det var jag som låg i koma.
Jag hade skitit i maten och gått tillbaka till sjukhuset.

Jag ville bara skrika rakt ut, som att det skulle göra allting bättre.

Men det skulle det inte.

Det skulle inte få Jenny att vakna, det skulle inte få Ashton att spola tillbaka tiden och göra allting ogjort.

Det skulle inte ändra någonting.

Alltong var bara som en ren dröm, det var ingenting som var verkligt.

Jag satte mig ner på stolen igen och tog Jennys hand.

"Jag saknar dig"

Mamma och Parker hade kommit någon gång runt fyra.

Jag hade försökt övertala mamma att jag mådde bra, eller iallafall så bra det gick att må, jag tror att hon trodde mig.

Vi alla satt tysta, kollade runt i rummet, lyssnade på pipen ifrån EKG:n.

"Jag ska gå och köpa något att äta, hänger du med?" sa Parker efter en stund.

Jag ville säga nej, men hans menande blick fick mig att släppa Jennys hand och följa med honom.

Direkt efter dörren till rummet stängts tog Parker tag i min arm och vände mig mot honom.

"Tiffany, du kanske kan lura mamma, men du måste fatta att jag ser igenom allt" sa han och jag kollade på honom.

"Vad pratar du om?" försökte jag och han suckade.

"Snälla, låtsas inte om det, jag ser igenom alla lögner om att du mår bra, jag ser att du ljuger om att du ätit, jag ser att du är helt sönder"

Mina ögon brann av outsläppta tårar och halsen klumpade sig.

"Du var onödigt smal innan, men nu.." sa han och jag kollade ner.

Jag hade gått ner väldigt mycket i vikt, jag kastade bara bort tankarna.

Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

Jag öppnade och stängde munnen, funderade över vad jag skulle säga.

"Jag.. Jag orkar inte längre" viskade jag fram.

Parker drog in mig i en varm beskyddande kram och för ett tag kunde jag andas normalt.

På kvällen var jag ensam hemma.

De andra hade åkt iväg för att handla.

Jag drog på mig en tunn skinnjacka över min korta vita tröja, knöt snöret på mina mjukisbyxor för att de skulle hålla sig uppe och utan att knyta mina converse drog jag på mig dem och gick ut.

Jag bara tog en promenad, gick på de välbekanta gatorna och försökte placera alla tankar.

Jag hörde några röster framför mig och kollade upp.

En bit bort gick några killar. När jag kollade närmare såg jag att det var Ashton och några utav hans kompisar.

Jag suckade, ville vända om och gå åt ett annat håll, men jag kunde inte.

Jag fortsatte gå.

Ashton fattade säkert redan att det var något, jag hade inte svarat på varken sms eller samtal från honom.

"Hej" sa Ashton och det stannade.

Jag bara höjde ögonbrynen till svar.

"Vad är det?" frågade Ashton och jag suckade.

"Din idioti förvånar mig" svarade jag.

Han kollade förvånat på mig.

"Vad menar du?"

Jag log okänsligt och skakade på huvudet.

"Du fattar visst ingenting"

Han bara kollade konstigt på mig.

"Är det Courtney hon heter? Era händer passar rätt bra tillsammans. Hon är väl bättre att ha nu när jag inte bor här längre"

Gällande alla andras blickar skulle jag säga att det inte hade en aning om att Ashton träffade en annan.

Alla kollade på varandra, på Ashton och på mig.

"Tiffany, du... jag, det.." började han och jag skakade på huvudet.

"Det är okej, raring, det är slut ändå" sa jag och började gå.

"Vad är slut?" sa han och jag vände mig om.

"Du, jag, och allt som någonsin varit vi" var mitt svar.

Jag vände mig om och fortsatte vidare.

När jag kommit runt hörnet på byggnaden orkade jag inte längre.

Jag lutade mig mot väggen med tårar forsandes ner för mina kinder.

Nu var det slut, nu kunde han vara med sin andra tjej utan att behöva bry sig, men jag antar att han inte gjorde det ändå.

Jag stod otåligt och väntade på att Ashton skulle komma och hämta mig.

Jag hade bara stått utanför flygplatsen i ungefär fem minuter men började redan svettas.

Jag hade inte riktigt tänkt på att det var lite varmare i New York än vad det var i Kanada.

Jag hade på mig ett par jeans, ett vitt linne och ett par oknutna converse.

Min svarta cardigan hängde på min arm och min väska hängde tungt på min axel.

Jag hade inte riktigt tid att tänka på något, ingenting gick igenom min hjärna i just det tillfället.

Jag stod bara helt still med ögonen fästa rakt ut i luften, på ingenting.

Mina händer darrade lite och det kändes som att jag var helt tom, men samtidigt vägde mer än en klippa.

När Ashtons bil stannade på parkeringen slöt jag mina ögonen för ett ögonblick och tog ett djupt andetag.

Med darrande steg gick jag fram till hans bil och satte mig i passagerar sätet.

Hade detta varit för en vecka sen hade jag dragit ut honom ur bilen och slängt mina armar runt honom, aldrig velat släppa honom.

Men nu var det inte det.
Det var inte en vecka tidigare, det var ingen bra vecka där jag var på ett kafé och tog en kaffe, det var inte en bra vecka då jag kunde ringa till Ashton för att se hur han mådde.

Det var samma vecka som det var dagen innan, och som det skulle vara dagen efter. 

När jag satt mig i bilen kollade Ashton på mig.

Hans blick var full av oro och antagligen sorg, på något sätt var den mörk. 

Jag rös till när jag såg på honom, både av välbehag och av oro. 

Vi satt tysta i bilen på väg till sjukhuset. 

Radion var inte på, och jag vet inte riktigt om det hade varit bättre eller sämre med den på. 

Ashton släppte av mig för att sen åka vidare. 

Han skulle komma en stund senare, men var tvungen att gå på sin träning. 

Jag gick fram till receptionen. 

Jag kollade med en tom blick på sköterskan.

Hon hade lockigt blont hår uppsatt i en ojämn tofs, fräknar på sina kinder och hennes hudton var blek.

"Jenny Hart" sa jag raspigt och hon klickade in något i sin dator. 

Jag vandrade med blicken ner till hennes namnbricka. Brenda. 

Det var ett fint namn, det passade henne. 

Jag kollade upp igen och hon gav mig ett leende.

"Rum 302"

Utan varken sig ett leende eller ett svar gick jag därifrån mot hissen.

När jag kom till rätt våning darrade mina ben så mycket att jag knappt trodde att de skulle orka bära mig.

När jag kom till rätt rum var jag rädd för att uppna dörren.

Jag vet inte riktigt varför, men jag tog ett steg tillbaka.

Jag tog några djupa andetag för att sen sluta ögonen och öppna dörren.

Rummet var inte så stort.

Tapeterna var ljust oranga med små figurer på.

Luften var unken och fick mig att vilja spy.

Jag stannade en bit framför sängen där Jenny låg.

Hennes hud var likblek och hon var iförd sjukhus kläder.

Jag drog besöksstolen närmare sängen och satte mig ner, för att ta tag i hennes hand. 

Jag rös till när kylan från hennes hand fördes över till mig. 

Jag blundade och svalde hårt för att inte börja gråta.
"Varför just du?" viskade jag och tryckte mina läppar mot hennes hand.

När Ashton kom in i rummet kollade jag inte ens på honom, jag orkade inte.

Jag orkade inte lyfta huvudet och ge honom en blick, jag orkade ingenting.

Jag kände mig spyfärdig och blev plötsligt helt yr.

Jag satte armbågarna på knäna och lutade mitt huvud i händerna.

Ashton tog den andra stolen och ställde den bredvid min.

Han la ena sin hand på min rygg och drog den sakta fram och tillbaka.

Jag satte mig upp riktigt, tog tag i hans tröja och tryckte in mitt ansikte i hans bröst.

"Jag vet inte vad jag ska göra" viskade jag efter en stund och Ashton tog ett djupt andetag.

"Inte jag heller"

"Jag går och köper lite mat, vill du ha något särskilt?" frågade Ashton och jag skakade sakta på huvudet.

Jag hörde dörren stängas och jag suckade lite.

"Hade det varit ombytta roller hade du vetat precis vad du skulle gjort" viskade jag och kollade på Jennys ansikte.

precis då plingade det till i Ashtons mobil som låg på sängbordet.

Jag kollade på skärmen och såg att det var ett meddelande från någon.

"Courtney" stod det på skärmen.

Jag visste att jag egentligen inte borde, men jag gjorde det ändå.

Jag låste upp mobilen och gick in på meddelandet.

"Hej, ska vi fortfarande ses sen, eller ska du vara med din "flickvän"? <3" 

Jag drog huvudet ifrån skärmen en bit med en konstig blick.

Vad menade hon med det?

Jag låste mobilen och suckade.

Det var säkert ingenting, jag menar, tjejkompisar får han väl ha?

"Det är bara en tjejkompis, eller hur?" sa jag oroligt och kollade mot Jenny.

"Vart ska du?" frågade jag Ashton och petade runt i salladen han köpt till mig, för att sen kolla på honom när han drog på sig sin kofta.

"Jo, jag vet att jag lovade att vara med dig ikväll, men jag måste träna väldigt sent ikväll, vi ska ha en match snart" svarade han och jag nickade lite frånvarande.

"När kommer du hem?" frågade han och kollade på mig.

"Jag vet inte riktigt, kanske någon gång vid tio, hur så?"

"Det var ingenting, vi ses sen" sa han och gav mig en snabb puss för att sen skynda ut genom dörren.

Jag gav en förvånad blick mot Jenny och höjde på ögonbrynen.

"Varför ljuger han?"

Jag ställde äcklat ifrån mig salladen och suckade.

"Jag vet inte vad jag ska ta mig till"

När klockan var åtta valde jag att jag inte orkade stanna kvar längre.

"Jag kommer tillbaka imorgon, jag lovar" sa jag tyst och kramade Jennys hand med min egen, för att sen gå ut från rummet.

På väg ner for det massor med tankar genom mitt huvud, men jag kunde inte fokusera på någon så det kändes som att det var helt tomt.

Jag tog en taxi hem till Ashton och suckade.

Jag letade sakta fram nyckeln till hans hus och låste upp.

Jag stängde dörren efter mig och låste.

Allting var som vanligt, fast när jag tog av mig skorna såg jag att Ashtons skor var där, och ett par andra.

Det var absolut inte Marys, hon hade mycket större fötter än det, och hon skulle aldrig ha på sig såna.

Det var ett par höga svarta klackar med en kedja hängande snyggt runt.

Skulle inte Ashton träna?

Jag chansade på att de inte hört mig än.

Jag smög tyst upp för trappan, och det var då jag hörde röster. 

Det var definitivt Ashton, och någon tjej. 

Jag gick sakta fram till Ashtons rum där dörren stod öppen till hälften. 

"Jag tycker du är snygg iallafall" sa en tjej, jag skulle chansa på att det var Courtney eller vad hon hette. 

Hon hade något rödaktigt hår, lite medellångt.

De satt tillsammans i Ashtons säng, bredvid varandra, och höll armarna om varandra.

Precis som jag inte trodde det kunde bli värre lutade de sig fram och kysste varandra.

Inte bara kysstes, de praktiskt taget grovhånglade.

Jag stelnade till och vände mig bort från dörren.

Vad hade jag precis sett?

Det var inte verkligt, det kunde det inte vara.

Han var inte sån, eller?

Men, han skulle aldrig göra något sånt.

Jag blundade hårt och skakade på huvudet.

Fel, han hade precis gjort det.

Jag smög ner för trappan igen, tog mina skor, och utan att sätta på mig dem gick jag försiktigt därifrån.

Precis som jag stängt dörren flög alla känslor ur mig som en bomb som sprängs.

Tårarna forsade ner för mina kinder och jag fick jobbigt att andas.

Jag började springa, ville bara komma bort därifrån.

Jag sprang så fort jag orkade, stannade inte en ända gång, förrän jag kom till sjukhuset.

När jag kom till Jennys rum stannade jag upp och kollade på henne.

Jag satte mig ner på knä på golvet bredvid sängen.

Jag begravde mitt ansikte vid hennes hals och grät.

Jag bara satt så tills jag hade lugnat ner mig.

"Det är tur att du inte ser mig, jag ser förfärlig ut" skrattade jag tonlöst när jag kollade upp på Jenny igen.

Jag tog ett djupt andet och la huvudet på sängen precis bredvid Jennys,

"Jag önskar du var här, du skulle ha vetat vad jag ska göra"

Någon vecka senare, 

Onsdag 21.30 

Jag satte mig ner i sängen med min laptop i knät.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Mamma, Mark, Kevin och Parker var iväg till Marks föräldrar någonstans.

Det tog några timmar med bil, och de skulle inte komma hem förrän på lördag kväll.

Chaz var tvungen att plugga, så han kunde inte hänga med, och jag bara kände inte för det, och för att jag ville vara med Chaz och hans vänner.

Så när mamma hade frågat om jag ville hänga med hade jag svarat, med all respekt för Marks föräldrar, att jag inte hade någon lust och att jag inte kände för det.

Både mamma och Mark hade förstått, och tyckte båda att de egentligen ville att jag och Chaz skulle lära känna varandra bättre.

Mamma visste att detta var bättre för mig, att stanna hemma och lära känna nya människor.

Hon visste hur svårt jag egentligen hade för sånt där, att jag inte gillade nya människor, såna jag inte kände.

I mammas ögon var säkert detta ett framsteg, och jag antar att det var det också.

Hade det varit för något år sen hade jag helt klart sagt ja. Jag hade nog i

nte ens börjat prata med Chaz eller vart ensam med honom, allra minst låna hans kläder och sova i hans säng. 

Jag suckade och stängde ner datan igen, det fanns verkligen ingenting att göra.

Jag hade ett helt jättestort hus alldeles för mig själv, men jag hade ändå ingenting att göra.

Jag suckade återigen och gick sen ner för trappan.

Jag gick runt i hela huset, vilket tog ett tag.

Tillslut bestämde jag mig för att gå och byta om till bekvämare kläder, sätta mig i soffan och kolla på film.

Jag drog på mig en pösig t-shirt och ett par mjukisbyxor och satte upp håret i en tofs, för att sen gå ner till köket och poppa popcorn.

När allting var klart valde jag att se någon action film som redan satt i dvd-spelaren.

Jag la mig på soffan med popcorn skålen i knät och blicken riktad mot tv:n.

Filmen hade en ganska dryg början, men blev bättre mot slutet.

Jag tror jag råkade somna till, för jag vaknade utav att någon flyttade på mina ben.

Jag öppnade sakta ögonen och kollade mot andra änden av soffan, för att se Chaz sitta där.

"Jag ville bara se om du ville ha sälskap" sa han och log.

Jag log tillbaka och nickade.

"Härligt" svarade jag.

Jag satte mig upp med knäna uppdragna mot mig och min kropp lutandes mot armstödet.

Jag var jätte trött och det var svårt att hålla ögonen öppna.

"Vad kollar du på?" frågade Chaz och jag försökte fokusera blicken på tv:n.

"Jag har inte en aning" svarade jag och han skrattade roat.

Efter ett tag kände jag att jag blev allt tröttare, så jag reste mig upp.

"Jag går nog och lägger mig nu" sa jag och Chaz nickade.

"Okej, sov gott" sa han och jag nickade, för att sen gå upp för trappan till mitt rum.

När jag vaknade på torsdagen var klockan bara åtta.

Jag gick ner för trappan och klagade när den starka solen lös in genom fönstret.

Det var varmare den dagen, riktigt varmt faktiskt.

Jag tog fram en drickyoghurt och gick in i vardagsrummet där jag såg att Chaz sov i soffan.

Jag satte mig i den andra soffan och slog på tv:n. 

Det fanns inget kul på tv:n över huvud taget, så tillslut stannade jag på något matlagningsprogram. 

Efter en stund satte sig Chaz upp och kollade på mig. 

"Hur mycket är klockan?" 

"Halv nio" svarade jag efter en titt på klockan över dörröppningen. 

Han nickade lite och reste sig sen upp. 

Jag hörde hans steg in i köket och kylskåpet öppnas. 

En stund efter Chaz hade gått till skolan, och klockan hade hunnit bli halv elva, gick jag in och duschade. 

Jag stod länge i duschen, ville aldrig gå ut. 

Jag stod kvar ända tills min hud hade blivit röd och mina fingrar blivit skrynkliga. 

Jag blåste och plattade mitt hår, sminkade mig och tog på mig en vit tröja och ett par jeansshorts.

Jag gick sen ner för trappan och ut på baksidan för att röka.

Jag tog ut en cigarett ur paketet och tände den.

Jag stod där ute ett tag och kollade runt på allting, för att sen le.

Det här var inte så dåligt ändå.

"Hur mår du?" frågade jag och slängde mig i sängen för att vänta på ett svar från Jenny. 

"Jag mår bra, hur mår du själv?" 

"Jag mår bra, saknar dig bara" svarade jag och det blev tyst en stund.

"Första veckan på sommarlovet kommer jag komma till er, så planera inget annat"

"Vadå, ska du bara stanna en vecka?" klagade jag och Jenny skrattade lite.

"Jag skulle ju alltid kunna stanna längre om du vill, det är ju ändå sommarlov"

"Vi kommer ha jätte kul, och du, mamma, Mark och Kevin ska åka till New York och hälsa på mormor i två veckor, du bara måste vara här då.."

"Andas raring, andas" sa Jenny och jag tog ett djupt andetag.

"Jag bara saknar dig så mycket, jag kan inte fatta att det.."

Min mening avbröts av att ytterdörren öppnades och Chaz, Ryan och en annan kille kom in.

"Hej" sa Chaz och satte sig på soffan bredvid mig.

Jag nickade med huvudet som svar.

"Att det vadå?" frågade Jenny och jag kollade ner på mina händer.

"Att vad vadå?"

"Vad var det du tänkte säga?"

"Det vet jag inte"

"Vilka var det som kom?"

"Det får du aldrig veta" retades jag och skrattade när Jenny stönade.

"Nej men seriöst"

"Det var bara Chaz och så" svarade jag och hon suckade.

"Jag är så avis på dig, du har så många snygga killar att vara med"

"Och hur vet du att dem är snygga?" skrattade jag och kollade upp mot Chaz när han kollade konstigt på mig.

"Du vet att vi kan höra"

"Jag slår vad om att dem är det"

"Nja, så snygga skulle jag inte säga, kanske runt en etta" retades jag med en granskande blick mot killarna och skrattade när en kudde kom flygande genom rummet mot mig.

"Sluta ha kul utan mig, jag sitter här helt ensam och har ingenting att göra" klagade Jenny och jag suckade.

"Sluta vara såå"

"Så vadå?"

"Så jobbig, du skulle kunna ha massor av kul utan mig, men du vill inte. Nu tycker jag att du ska träffa någon, du har andra vänner än mig"

"Nej, det har jag inte" envisades hon och jag suckade.

"Du fattar alltså inte hur trött man blir på dig i tid och otid"

"Tiiiiiifff, vi måste verkligen träffas snart"

"Ja, jag vet, men det är inte jätte långt kvar till sommarlovet"

"Säger du som inte ens har börjat i skolan än"

Jag pillade lite med ett av mina armband och det var en genomträngande tystnad för ett tag.

"Du, jag måste gå nu, men ha det bäst girly, älskar dig"

"Älskar dig med, puss"

Jag la på och kollade upp mot killarna.

"Hej" sa jag och satte mig upp riktigt i soffan.

"Ettor, är det verkligen allt vi får?" sa Ryan och jag granskade honom lite.

"Njae, du är nog någonstans runt en halv, kanske lite mindre ändå"

Jag räckte ut tungan mot honom när han flämtade till.

"Chaz, du måste ju uppfostra henne"

Jag skrattade roat och skakade lite på huvudet.

"Vad händer?" frågade jag sen och min blick vandrade mellan de tre.

"Vi tänkte dra till centrum lite, vill du hänga med?" frågade Chaz och jag nickade.

"Ja, varför inte?"

Vi delade några leenden och reste oss sen upp för att gå.

Det hade visat sig att den andra killen hette Mitch och var 19.

Han var snäll och väldigt rolig.

Tillslut hade vi hamnat på ett kafé där vi satte oss ner för att ta en fika.

"När var det pappa och Carla skulle komma hem?" frågade Chaz och jag tänkte efter lite.

"Lördag eller söndag.." svarade jag och han nickade lite.

Vi satt en stund och snackade om allt och inget tills min mobil ringde.

"Jag måste ta det här" sa jag med ett leende till killarna.

Jag gick ut utanför kaféet och svarade.

"Hallå?"

"Tiffany, hej, det är Sarah, jag, Jenny.. hon.." Sarah, Jenny's mamma avbröt sig själv lite.

Man hörde på rösten att hon grät, och på bara en sekund gick mina känslor från glada till svarta fjärilar som gjorde knutar på mina organ.

"Sarah, vad har hänt, vad är det med Jenny?" sa jag oroligt och försökte svälja ner min oro. 

"Det är, hon är.. hon ligger i koma"

Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt hamnade vi hemma hos Chaz.

Vi satt och spelade tv-spel när det plingade på dörren.

"Jag kommer snart" sa Chaz och la ner sin kontroll.

"Okej" sa jag och han försvann ut i hallen.

Jag hörde honom öppna dörren och säga hej till någon, han lät lite förvånad, tror jag.

Jag hörde en annan röst och sen steg mot vardagsrummet där jag satt.

Jag kollade mot dörröppningen när de kom in.

Jag flinade mot Chaz och kollade sen tillbaka mot skärmen.

"Jag vinner" skrattade jag och Chaz skyndade sig tillbaka till sin plats i soffan.

"Du fuskade ju" klagade han och jag skakade på huvudet.

"Gjorde jag ju inte"

"Jag var ju tvungen att öppna"

"Jag vinner ändå" svarade jag och räckte ut tungan mot honom.

Killen som precis kommit flinade roat och satte sig ner bredvid Chaz.

Chaz suckade frustrerat och reste sig fram och tog ett chips ur skålen.

"Du fuskade"

"Men jag vann" svarade jag och ryckte på axlarna med ett flin.

Han himlade med ögonen och kollade sen mot den andra killen.

"Ryan, Tiffany, Tiffany, Ryan, känn er som bästa vänner, jag ska hämta mer dricka och popcorn"

Med det hade Chaz lämnat mig och Ryan ensamma.

Vi satt för några ögonblick, allting var knäpptyst.

Vi kollade överallt och ingenstans, ibland skickade vi iväg små leenden till varandra.

Tystnaden var så intensiv att jag hoppade till med en flämtning när min mobil plingade till.

Detta fick Ryan att börja skrattade roat och jag kollade chockat på min mobil.

Jag tog upp den och såg ett sms från Jenny.

"Hej, vad gör du?

 Hur är dem? ;) 

 ring mig när du ser detta, puss"

Jag suckade och la mobilen på bordet igen.

När jag kollade mot Ryan log han mot mig.

Jag grimaserade fånigt och han började skratta igen.

"Så, hur gammal är du?" frågade jag sen och han log mot mig.

"Arton"

"Som min bror då" svarade jag med ett leende.

"Du då?" 

"Sexton" svarade jag och han nickade lite. 

Vi satt tysta en stund.

Det var en pinsam tystnad, den sorten som svävar fram lite lätt och tränger sig igenom varenda litet hörn i rummet.

"Ska du börja på samma skola som Chaz sen?" frågade Ryan och jag sneglade upp mot honom och nickade.

"Det är en bra skola, en bra gemenskap och så" fortsatte han sen och jag nickade återigen.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men det var skönt att veta att skolan var bra.

"Du pratar inte så mycket, gör du?" frågade sen Ryan med ett flin och jag ryckte lite på axlarna.

Han skakade roat på huvudet och log mot mig.

"Det kommer bli jätte bra, det lovar jag! det är en bra stad och människorna är snälla, det händer dock inte så mycket" sa han och jag skratade lite.

"Vart kommer du ifrån?" frågade han sen.

"New York" svarade jag och han nickade lite.

"Ja, det händer ju inte alls lika mycket här, inte lika mycket drama och så, och alla känner alla, men det är en mysig stad" svarade han och denna gången var det min tur att nicka.

"Vad har du för musiksmak då?"

Jag ryckte lite på axlarna, sneglade runt lite i rummet, kollade ner på mina händer och kollade sen upp mot Ryan igen.

"Jag har inte riktigt någon musiksmak, jag lyssnar på det mesta" svarade jag och han nickade.

"Vad gillar du att göra på fritiden då?"

Han kollade på mig och jag skrattade lite.

"Förhör eller?"

Han flinade lite och jag skakade på huvudet.

"Nej, men jag gör väl det mesta som får mig att känna mig bekväm. Hänger med kompisar, spelar tv-spel, kollar film, ja, det mesta man hittar på med sina vänner" sa jag sen och Ryan nickade.

"Har du något speciellt du gillar att göra?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna.

"Jag vet inte riktigt, jag gör väl det som kommer mig i smaken" svarade jag och han nickade.

Precis som min menign var avslutad kom Chaz in i rummet igen.

"Har ni lärt känna varandra?" frågade han när han satte sig ner i soffan och ställde en cola och en stor skål med popcorn på bordet.

Vi båda nickade, fast det var egentligen bara han som kände mig, jag visste ingenting om honom mer än att han hette Ryan och var arton.

Jag vaknade dagen därpå i ett rum jag inte kände igen.

Jag satte mig snabbt upp och försökte lokalisera mig.

Mitt hjärta slog snabbt för ett tag, innan jag sen kom ihåg att jag låg i Chaz rum.

Han hade erbjudit mig sitt rum så kunde han sova i bäddsoffan i vardagsrummet.

Jag reste mig upp och kollade snabbt ner på mina kläder.

Jag hade fått låna en tröja utav Chaz, vilket kändes en gnutta obekvämt eftersom vi inte kände varandra över huvudtaget.

Men efter ett tag hade jag inte brytt mgi ett dugg.

Det var väl ändå bäst att lära känna varandra såhär i början och komma nära varandra, så det slipper komma en pinsam känsla efter ett tag.

Jag gick upp och gick fram till Chaz garderob och drog fram ett par mjukisbyxor så jag skulle slippa gå i bara trosor.

Jag satte upp mitt långa bruna hår i en boll på huvudet och gick sen ut från Chaz rum.

Chaz låg fortfarande och sov i soffan, vad hade jag förväntat mig?

Jag skrattade och skakade roat på huvudet och gick sen in i köket.

Jag tog fram ett glas och ett juice paket, och satte mig sen vid köksbordet.

Jag ryckte till när jag hörde en röst i dörröppningen.

"Hur mycket är klockan?"

Jag ryckte till och vände mig om för att kolla på Chaz.

Han såg nyvaken ut, håret åt alla håll och ögonen knappt öppna.

Jag skrattade lite.

"Elva" svarade jag och han nickade.

"Hur länge har du varit vaken?"

"Jag vet inte riktigt, inte så länge" svarade jag och han nickade igen.

Jag reste mig upp och gick för att ställa glaset i disken och ställa in juicepaketet.

Jag hörde Chaz skratta lite, så jag vände mig om.

"Vad?"

"Du är så liten" svarade han och jag fnös lite.

"Jag är ju inte liten" envisades jag och han nickade roat.

"Mina kläder har inte sett så stora ut på någon"

Jag räckte ut tungan mot honom och gick sen förbi honom för att byta om till mina andra kläder.

När vi kom hem till mig var det ingen hemma.

Jag såg en lapp på kylskåpet och gick fram för att läsa den.

"Jag och Mark är iväg på några ärenden, vi kommer tillbaka runt 15

 Var försiktiga, ring om det är något, kram, mamma"

Jag la lappen på bänken och gick sen upp för alla trappor till mitt badrum. 

Jag tog en snabbsdusch, sminkade mig, blåste och plattade mitt hår och gick sen in till mitt rum för att välja kläder. 

Jag drog på mig ett par höga tighta jeans, ett vitt linne och ett par låga converse.

När jag kom ner till vardagsrummet kollade Chaz upp mot mig.

"Skulle inte du ta en dusch?" frågade han och jag satte mig ner bredvid honom.

"Jag har gjort det"

"Hur snabb är inte du? jag trodde tjejer tog evigheter på sig att bli klara" sa han och jag ryckte lite på axlarna.

"Antar att alla inte är likadana"