Jag satte mig ner på en bänk med min kaffe från starbucks i handen.

Jag bara satt där en stund, tänkte. Mina tankar snurrade i huvudet men jag kunde inte fokusera på någon av dem.

Hur mycket jag bara ville ge upp, på Jenny och på allt, så fanns den där gnuttan av hopp som inte ville ge med sig.

Kom igen, du klarar detta. Hon kommer vakna och allting kommer bli bra.

Jag blev så frustrerad över att det inte ville släppa, jag orkade inte längre. Hur kunde allting bli bra efter det som hänt?

Mina tankar avbröts av min ringsignal från väskan.

Jag tog upp den och svarade.

"Tiffany"

"Hej, vad händer?"

Det var Cameron. Han lät anfådd.

"Ingenting, själv?"

"Nehe, sitter på bussen"

"Okej"

"Varför var du inte i skolan idag?" frågade han sen och jag lutade mig bakåt.

"Jag orkade inte idag bara" svarade jag, och visste att han skulle förstå vad jag menade.

"Okej" svarade han sen och det blev tyst ett tag.

"Vill du träffas?"

Han lät nervös, obekväm, som att han egentligen inte ville träffa mig själv.

Jag förstod, vi hade kysst varandra och vi hade inte pratat så mycket efter det. Bara ett hej när vi såg varandra i skolan.

"Visst" sa jag sen.

Vi bestämde att vi skulle träffas hemma hos mig om en stund, sa hej då och la på.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det där med kyssen, och jag visste verkligen inte hur Cameron tog det.

För mig betydde den verkligen jätte mycket, men jag var inte redo för att ha ett fast förhållande eller något än, det var lite för tidigt. Jag hoppades verkligen att han skulle förstå det, och helst hoppades jag på att han kände samma sak.

När han kom hem till mig satt vi bara på min säng en stund.

Luften kändes kvav på något sätt, som att ingen av oss vågade ta första ordet, rädda för att den andra skulle tycka helt annat.

Det var stelt mellan oss, men vad hade jag väntat mig.

"Okej. Jag är inte riktigt säker på vad som hände i fredags, mellan oss, men jag vet inte riktigt. Vi är inte en grej va? eller, jag menar ingenting nu men jag letar inte efter ett förhållande" sa sen Cameron snabbt och en lättnad spred sig i min mage.

Med en lättad suck kramade jag om Cameron och log mot honom.

"Tack! Jag var så rädd för att du skulle tycka annorlunda, men vad skönt att vi tycker likadant" sa jag sen och ett snett leende la sig över hans mun.

Nu kändes det mycket bättre, verkligen.

Måndag, 14 maj

Det var bara en dryg månad kvar till sommarlovet.

Jag längtade verkligen, men det var en tung känsla som tryckte i min mage som en tung sten i vatten.

Hade inte ett mirakel hänt innan dess skulle jag vara tvungen att spendera mitt första sommarlov utan min bästavän.

Vi hade planerat så mycket.

Resa till London, hon skulle hälsa på mig, vi skulle spendera tid i hennes föräldrars sommarstuga i Kaliforninen.

Det gjorde vi varje sommar, var i hennes stuga. Förra året var första året vi fick vara där själva.

Vi hade planerat en massa saker vi skulle göra där, fira min födelsedag, även njuta av vädret.

Minnena fick mig att le, samtidigt som tårarna började bildas i mina ögon.

Jag satte mig upp i sängen och kollade klockan. 11.15

Idag var en sån där jobbig dag då jag inte orkade gå till skolan, jag ville helst bara stanna i min säng och inte göra någonting.

När jag satte nere i köket med mamma var det tyst, vi sa inte så mycket. Det brukade vi inte göra, men detta var en annorlunda tystnad.

Allting hade blivit sämre de senaste veckorna, allting hade blivit jätte konstigt. Mellan mig och henne, och mellan mig och alla.

Tillslut kollade jag upp på henne och suckade.

"Jag vill åka till New York, till Jenny"

Hon kollade sakta upp på mig. Hon var tyst en stund innan hon nickade.

"Jag kan ta ledigt för dig resten av veckan så kan du åka dit ett tag och så" sa hon och jag nickade.

Och så blev det. På tisdagen satt jag och Chaz på ett flyg påväg till New York.

Största delen utav resan satt jag bara med huvudet på Chaz axel och musik i öronen.

Direkt när planet landat och vi fått våra väskor tog vi en taxi till hotellet, lämnade våra väskor och åkte sen vidare till sjukhuset där Jenny låg.

Vi satt en stund i väntrummet innan vi kunde gå in i rummet.

Väl inne kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, de bara forsade ner för mina kinder.

Det kändes så otroligt overkligt. Det hade gått så lång tid, och hon låg fortfarande här, precis likadant som hon gjort när jag lämnat henne för några månader sen.

Ingenting hade änrats, förutom att hon hade blivit lite smalar och väldigt mycket blekare.

Chaz kom fram till mig och drog in mig i sin famn.

Jag tryckte mitt ansikte mot hans bröst och blundade lite.

Han pussade mig på huvudet och drog ena handen genom mitt hår.
"Allting kommer bli bättre"

Torsdag, 18.30

Jag kollade mig i spegeln och drog en hand genom mitt blöta hår.

Det var varmare här än vad det var i Kanada, vilket var rätt skönt.

Jag och Chaz hade bestämt träff i lobbyn, sen skulle vi ta en promenad och njuta utav vädret.

Jag måste erkänna, det var skönt att vara tillbaka. Jag kunde alla gator utan och innan, jag hade bott där hela mitt liv.

Jag drog på mig ett par shorts, en tröja och en kofta, blåste och plattade mitt hår, tog min väska, drog mig ett par converse och gick sen ut ur rummet och fram till hissen.

Jag satt en stund i soffan i lobbyn och väntade på att Chaz skulle komma, och precis som jag skulle ta upp mobilen och ringa honom ställde han sig bredvid soffan och jag reste mig upp.

"Hur mår du?" frågade Chaz efter en stund då jag inte sagt någonting på hela tiden.

"Bra" svarade jag bara med ett snett leende, och kollade sen framåt igen.

Det var en lögn, jag mådde jätte dåligt. Jenny var mitt liv, mitt enda hopp, och allt jag ville var att hon skulle komma tillbaka.

Det enda jag hade gjort denna veckan var att sitta i hennes rum och prata med henne.

Jag pratade om skolan, om vännerna, om det som hänt mellan mig och Cameron, om Chaz, om hur mycket jag saknade henne och att jag ville att hon skulle komma tillbaka.

Vi satte oss ner på en bänk och jag kollade lite äcklat ner på glassen jag hade i min hand.

Jag satt här och åt glass med en av de bästa personerna i världen, och det enda jag kunde tänka på var Jenny.

"Hänger du med tillbaka till hotellet?" frågade Chaz efter en stund och jag skakade på huvudet.

"Nej, jag tror nog jag väntar ett tag"

Han nickade, och drog sen in mig i en kram.

"Det kommer bli bra" började han och reste sig upp. "Jag har på min mobil hela kvällen, det är bara att ringa om det är något, eller om du känner att du behöver sällskap" fortsatte han sen och jag nickade.

"Tack" 

Jag log snett och Chaz log tillbaka. 

"Alltid" 

"Jag saknar dig" 

En ensam tår letade sin väg ner för min kind och jag tog tag om Jennys hand. 

Besökstiden var över för längesen, men jag hade övertalat läkaren att stanna med henne ett tag, jag ville bara prata lite med henne, vara med henne. 

"Dagarna har segat sig fram utan dig, men samtidigt kan jag inte fatta att jag har varit utan dig så länge" 

Jag suckade och drog min kind över hennes hand. 

Plötsligt började hennes EKG pipa högre och jag hoppade ett steg tillbaka. 

Jag kände paniken växa inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. 

Utan att jag märkte det började tårarna välla upp i ögonen och jag tryckte på knappen vid hennes säng för att tillkalla en läkare. Bara någon halvminut senare kom det in en läkare.

Han kollade lite på Jenny och på hennes EKG innan hans ögon vidgades och han bad mig gå ut ur rummet.

Bara sekunder senare kom det fler sjuksköterskor inspringandes i rummet och min hals klumpade ihop sig.

Vad var det egentligen som hände?

Jag måste ha sett helt dum ut. Jag bara stod där mitt i hallen och stirrade på den stängda dörren.

Min hjärna kunde inte ens få fram någon funktion, jag var helt förlamad.

Helt utan någon aning om vad det just var som hände satte jag mig ner på en stol med tårar forsande ner för mina kinder.

Det var som en reflex, de bara kom från ingenstans.

Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där, doktorer kom in och utspringandes var femte minut, innan sen någon kom fram till mig.

"Är du en släkting till Ms. Hart?" frågade han och jag både skakade och nickade på huvudet.

Han kollade frågande på mig och jag skakade på huvudet, och nickade sen.

"Ja, eller nej, inte egentligen, men jag är det närmsta hon har just nu" svarade jag sen och han nickade.

"Kom" sa han sen och jag följde efter honom in i rummet.

Jag stirrade lite på Jenny och kollade sen på läkaren.

"Hon sover just nu, men hon var vaken i nästan fem minuter innan"

Orden ekade lite i mitt huvud och det tog mig ett tag att processa vad han just sa.

"Menar du att..?"

"Ja, det är helt otroligt, de flesta brukar inte vakna efter så här lång tid, hon har verkligen haft en ängel med sig" sa han med en nick och jag tror mitt hjärta stannade upp några slag.

"Du kan få vara ensam med henne ett tag" sa han sen och lämnade rummet.

Jag bara stod där en stund, stirrade på henne.

Jag var som paralyserad, kunde inte röra en muskel.

Allting gick så fort efter det, jag vet knappt vad som hände, men plötsligt hade jag slängt mig ner på knä med tårar forsande ner för mina kinder så kraftigt att jag inte kunde se någonting.

Jag tog hennes hand och tryckte den mot mitt ansikte. Var det här verklighet eller drömde jag?

Kunde detta verkligen vara på riktigt, eller var det min fantasi som spelade mig ett spratt?

Jag kunde inte tänka klart, jag kunde knappt tänka över huvudtaget.

Hade mitt liv plötsligt vänts en del efter allt?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!   Idag bestämde jag mig för att göra en till blogg med noveller. Nej, jag kommer inte blogga mindre här för det, även fast jag inte kan säga att jag varit väldigt bra på det den senaste tiden heller. Men det skulle vara så sjukt kul...

  När jag vaknade nästa morgon låg jag bredvid Jenny i min säng. Jag reste mig upp försiktigt så hon inte skulle vakna och drog på mig en kofta över min tröja.  När jag kom ner till köket satt det en lapp på kylskåpet. Jag tog ner den och läst...

  "Jenny, Jenny jag måste prata med dig" sa jag högt när jag kom springandes i korridoren mot henne där hon stod med några tjejer från sin klass. "Va, Tiff? Vad är det?" sa hon, men hann knappt avsluta sin mening innan jag tog tag i hennes arm...

  "Nej, men seriöst, så jag trillade ner för trappan" Ryan avslutade sin mening och jag fick ont i magen för att jag skrattade så mycket. Allting hade slutat med att vi struntade i filmen som var på tv:n och pratade om roliga och pinsamma sake...

  "Vilka är det vi ska träffa?" frågade jag och Chaz ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt, Ryan, Chris och Mitch typ" sa han och jag nickade. "Fryser du inte?" frågade han sen och jag nickade. Jag hade fortfarande bara på mig mina s...