När jag vaknade på torsdagen låg jag bredvid Kevin i hans säng.

Jag satte mig upp och kollade klockan, den var bara sex.

Jag suckade, reste mig sakta upp och smög ut från rummet.

Jag gick vidare i hallen till mitt rum, gick in i badrummet och drog av mig kläderna för att sen hoppa in i duschen.

När jag kom ut drog jag på mig underkläder och virade en handduk runt kroppen och en om håret.

Jag sminkade mig blåste håret, plattade det och gick tillbaka till mitt rum för att välja kläder.

Jag drog på mig ett par jeans, ett vitt linne och ett par converse.

När jag kom ner för trappan och gick in i köket satt Mark och mamma och åt frukost.

"Godmorgon gumman" sa mamma och tog en klunk av sitt kaffe.

"Godmorgon" svarade jag och satte mig ner för att ta en macka.

Jag la in mina böcker i skåpet och suckade.

När jag vände mig om höll jag på att få en hjärtattack.

Bara någon decimeter ifrån mig stod Cameron och jag tog ett steg tillbaka in i skåpen.

"Gör inte så" sa jag och tog handen för hjärtat.

"Förlåt" sa Cameron och skrattade lite.

"Har du lunch nu?" frågade han och jag nickade.

"Ska du med till kaffeterian?"

Jag log och nickade.

"Sure"

På vägen dit sa vi inte så mycket, vi hade inte direkt något att säga just nu, bara njöt av närheten och av att ha rast.

När jag vände mig om med brickan i handen kollade jag runt efter en plats att sitta.

Min blick fastnade på Chaz som satt vid ett bord med några killar.

Han hade sin blick mot mig och vinkade med handen att jag skulle komme och sitta där.

Jag nickade och började gå mot bordet med Cameron tätt bakom mig.

När vi satte oss ner glodde alla på oss, vilket jag inte brydde mig om ett dugg.

Vi satt med Chaz och hans kompisar en stund innan dem var tvungna att gå, och lämnade mig och Cameron ensamma.

När vi kom hem till Cameron var det ingen hemma.

Vi tog något litet att äta och gick sen upp till hans rum.

Med tanke på alla rummen antog jag att han hade många syskon.

Vi tog fram historia böckerna, men efter en kvart låg jag på golvet och han satt i sin säng, fullt upptagen i en konversation via telefon, med Parker.

Han la på och satte sig på golvet bredvid mig där jag låg.

"Berätta lite om dig själv" sa han och jag kollade frågande på honom.

"Mig själv?"

Han nickade och jag suckade lite.

"Jag är inte säker på att det finns så mycket att berätta" började jag och tänkte efter. "Jag har två bröder, tre med Chaz. Innan vi flyttade hit bodde vi i en liten lägenhet i New York. Min pappa stack när jag var två. Mamma fick en ny kille sex år senare, och fyra år efter det var mamma gravid med min lillebror. Hans pappa flyttade till Australien något år senare för att bilda en ny familj där, och ja"

Cameron nickade och kollade på mig med en blick som sa fortsätt.

Jag tänkte efter lite, för att sen sucka och skaka på huvudet.

"Ja, när jag var femton blev jag tillsammans med en kille i min klass, och för några månader sen hände en bilolycka och min bästa vän hamnade i koma och har inte vaknat än, de säger att det krävs ett mirakel för att hon ska göra det, och i samma period som allt det hände fick jag reda på att min pojkvän var otrogen, och ja, i början blev jag jätte ledsen och arg när mamma berättade att vi skulle flytta hit, men nu känns det som att jag aldrig mer vill åka tillbaka till New York"

När jag vände min blick tillbaka mot Cameron satt han med munnen öppen och ögonen såg blanka ut.

"Herregud" sa han och tog tag i mina axlar för att dra upp mig från golvet och trycka mig in i hans famn.

"Tiffany, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag finns verkligen här om du behöver det någon gång. Jag kommer alltid finnas här om du behöver någon att prata med, det vill jag verkligen att du ska veta"

Jag log mot honom och han drog in mig i sin famn igen.

"Hur länge är vi ensamma?" frågade jag sen och Cameron kollade på klockan.

"Den är halv fem nu, och vi är ensamma en timme till iallafall, vadå?"

"Bra, då kan vi gå ut på baksidan så jag kan ta en cigg bara"

Cameron nickade och jag reste mig upp, tog mitt cigg paket och vi gick ner för trappan.

När vi satt där ute var vi tysta en stund, vet inte riktigt varför. Cameron såg ut som att han var förlamad.

Han hade suttit och stirrat på mig utan att blinka i nästan fem minuter, och det började bli ganska läskigt.

"Så, din tur" sa jag och han ryckte lite på huvudet.

"Vadå?"

"Det är din tur att berätta om dig själv" sa jag och han ryckte lite på axlarna.

"Min familj är väl ganska normal. Jag har fem syskon, två systrar och tre bröder" började han och jag nickade. Han tog sen fram ett kort ur skalet på sin mobil och vände det mot mig. 

"Det" sa han och pekade på en utav tjejerna. "Det är min äldsta syster, Laura, hon är tjugosex, hon bredvid är Kathrine, hon är tjugofyra. Det är en av bröderna, Leon, han är tjugo, han bredvid honom är Peter som är nitton, och han andra är Scott, han är arton"

Jag nickade och granskade kortet lite.

Laura hade brunrött långt hår och hennes ögon såg gröna ut på kortet. Kathrine hade lite kortare brunt hår, och hennes ögon såg lite brungröna ut. Leon var mörkblond och hans ögon såg lite mer grönblåa ut. Peter hade ganska ljusrunt hår och hans ögon var likadana som Leons. Scott hade mörkt hår och lite ljusbruna ögon, och så var det Cameron, han hade brunt hår och blåa ögon.

Jag skakade lite lätt på huvudet, gud vad han påminde mig om Ashton.

Jag kollade på de två vuxna som stod bakom de andra och höll om varandra. Jag antog att det var Camerons föräldrar.

Hans mamma hade blont hår och vad som såg ut som gröna ögon, och hans pappa hade mörkt hår, jag är inte säker, men det såg lite svart ut på bilden, hans ögon var brungröna typ. 

Familjen var fin. Den såg glad ut, så stor men ändå så sammanhängande på något sätt. 

Om man kollade på våra familjefoton var nästan den enda som var glad Kevin, och mamma såklart, men jag vet att på bilderna har hon bara fejkat det. 

Bilden fick mig att inse vilken kaos min familj var. 

En envis tonårskille med alldeles för mycket hormoner och alldeles för lång pubertet, en ledsen tonårstjej som är trött på livet, som saknar pappa men som försöker göra det bästa av det för hennes mamma, en liten fyraårig pojke som inte insett vilket kaos han lever i, och en förtvivlad mamma som försöker hitta stabilitet i livet, och som håller humöret uppe varje dag för hennes barn, men som sitter i sovrummet på natten och gråter när hon tror att ingen hör.

"Ni ser fina ut, jag har nog aldrig sett en så otroligt fin familj förr" sa jag och Cameron log mot mig.

"Jag slår vad om att din familj är minst lika fin, du får bara se det från rätt sida"

"Så, det är vad jag tror, och kanske, eller, vad var frågan egentligen?" frågade Cameron när han suttit och pratar i nästan fem minuter, men fortfarande inte svarat på själva frågan som ställdes. 

Jag började skratta och skakade roat på huvudet. 

Plötsligt knackade det på dörren till Camerons sovrum. 

"Vad?" sa han högt och dörren öppnades sakta. 

In kom en kille, och precis som han skulle säga något kollade han på mig och sen tillbaka mot Cameron. 

"Vem är detta?" frågade han och vände blicken tillbaka mot mig. 

"Eh, Tiffany" svarade jag och han nickade. Det var tyst ett tag, och det såg ut som att han funderade. 

"Jaha, det är du som är den nya tjejen Cameron har snackat om hela tiden"

"Jahaja" sa jag och flinade mot Cameron.

"Peter" sa han sen och jag nickade.

"Jag tänkte bara fråga om du vet när mamma kommer hem?" fortsatte han sen och Cameron kollade på klockan.

"Hon kommer väl om en liten stund skulle jag tro" svarade han sen och Peter nickade för att sen lämna rummet.

"Hur mycket är klockan?" frågade jag och kollade på Cameron som tryckte igång sin mobil.

"Sex" svarade han och jag nickade.

"Men.." började han sen men avbröts av att det knackade på dörren.

"Kom in" sa han högt.

Dörren öppnades och in kom vad jag trodde var hans mamma.

"Åh, hej" sa hon och log vänligt mot oss.

"Mamma, detta är Tiffany" sa sen Cameron snabbt och hans mamma nickade.

"Jag heter Dianne" svarade hon då och jag nickade med ett leende.

"Stannar du på middag?"

"Om det inte är något besvär eller så" svarade jag och hon skakade på huvudet.

"Absolut inte, du äter kött va?"

"Jadå"

Hon nickade med ett leende, och precis som hon skulle stänga dörren vände hon sig mot oss igen.

"Maten är klar om tio minuter något"

Både jag och Cameron nickade.

Precis när dörren stängts suckade Cameron högt och slängde sig på sängen.

"Får man inte ha något privatliv här?"

Jag skrattade lite och satte mig på sängen bredvid honom.

"Äsch, jag gillar din familj"

Han suckade och skakade roat på huvudet. 

"Ska du gå nu?" frågade Dianne när jag drog på mig min jeansjacka och jag nickade. 

"Tack för maten och så" sa jag sen och hon log mot mig. 

"Det är ingenting att tacka för" 

Jag kramade Cameron och öppnade sen dörren. 

"Hej då, vi ses imorgon"

Jag stängde dörren efter mig och började gå ner för gatan mot busshållplatsen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!   Idag bestämde jag mig för att göra en till blogg med noveller. Nej, jag kommer inte blogga mindre här för det, även fast jag inte kan säga att jag varit väldigt bra på det den senaste tiden heller. Men det skulle vara så sjukt kul...

  När jag vaknade nästa morgon låg jag bredvid Jenny i min säng. Jag reste mig upp försiktigt så hon inte skulle vakna och drog på mig en kofta över min tröja.  När jag kom ner till köket satt det en lapp på kylskåpet. Jag tog ner den och läst...

  "Jenny, Jenny jag måste prata med dig" sa jag högt när jag kom springandes i korridoren mot henne där hon stod med några tjejer från sin klass. "Va, Tiff? Vad är det?" sa hon, men hann knappt avsluta sin mening innan jag tog tag i hennes arm...

  "Nej, men seriöst, så jag trillade ner för trappan" Ryan avslutade sin mening och jag fick ont i magen för att jag skrattade så mycket. Allting hade slutat med att vi struntade i filmen som var på tv:n och pratade om roliga och pinsamma sake...

  "Vilka är det vi ska träffa?" frågade jag och Chaz ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt, Ryan, Chris och Mitch typ" sa han och jag nickade. "Fryser du inte?" frågade han sen och jag nickade. Jag hade fortfarande bara på mig mina s...