"Jag måste gå nu" sa jag och reste mig upp.

"Nej, varför då?" frågade Cameron och jag log lite.

"Jag har planer med Chaz i helgen" svarade jag och han nickade lite och hängde med mig ut i hallen.

Jag drog på mig mina skor och gav honom en kram. Den var otroligt stel och det kändes annorlunda.

"Hej då" sa jag sen och gav honom ett leende för att sen stänga dörren efter mig och börja gå ner längs vägen mot bushållplatsen.

När bussen stannade var klockan halv ett, redan.

Såklart hade ingenting varit med mig. Jag kom precis så att jag hann med bussen, sen började lampan blinka på platsen där jag satte mig, och när jag skulle byta plats bromsade bussen så jag höll på att trilla, och sen var det den bussen som inte gick den vanliga vägen, utan den stannade vid den större vägen utanför vägen in till mitt hus.

Jag suckade och började gå. Som tur var fanns det gatlyktor överallt, och husen var överallt det med, men det var så himla långt att gå, vanligtvis behövde jag bara gå typ hundra meter, och sen kändes det så himla långt när det var så sent och jag bara ville hem och lägga mig. 

När jag kom hem var alla lampor släckta, och först trodde jag inte någon var hemma, men både Chaz och Parkers skor stod där så de båda skulle vara hemma iallafall. 

Jag gick tyst upp för trappan, ifall de sov, och öppnade sakta dörren till mitt rum. 

Jag gick in och stängde den efter mig, för att sen gå fram och lägga min väska på stolen vid mitt skrivbord. 

När jag vände mig om mot sängen höll jag på att få en hjärtattack när jag urskiljde en skepnad på sängen. 

Min hand flög upp till min mun och jag tog ett steg tillbaka in i skrivbordet. 

Kort därefter kom det skratt från sängen och jag tände snabbt skrivbordslampan. Chaz, den jäveln. 

"Helvete Chaz, vad fan håller du på med?" suckade jag och drog en trött hand genom håret. 

Mitt hjärta var uppe i hundraåttio och man kunde nästan se pulsen på min hals. 

Han flinade lite och reste sig upp. 

"Vad i helvete gör du här inne?" frågade jag sen och han ryckte lite på axlarna. 

"Väntade på att du skulle komma hem, antar jag" 

"Vadå, är det något som har hänt?" frågade jag och han skakade tvekande på huvudet. 

Grejen mellan mig och Chaz var att vi hade lärt känna varandra snabbt. 

Att vara två tonåringar i en sån nära ålder och bli tvingade att lära känna varandra gjorde verkligen sitt. Även fast jag är gladast i världen över att vi faktiskt fick chansen att träffa varandra och komma såhär nära var det ju ändå som ett tvång i början. Men saken var den att jag såg med en gång när det var någonting.

"Chaz.." sa jag sakta och sneglade på honom, för att sen gå och sätta mig på sängen och klappa med handen bredvid mig. Han gjorde som jag sa och kom och satte sig bredvid mig.

Först satt vi bara där en stund. Min blick på honom och hans blick i hans knä.

"Det är Ryan" sa han sen och avbröt tystnaden.

Jag kollade frågande på honom när han vände sin blick mot mig och han skakade lite sakta på huvudet.

"Nej, jag vet inte riktigt vad det är som händer mellan oss, men det känns inte bra. I ena stunden är han hur go och snäll som helst och vi hittar på saker, och i andra stunden är han bara sur och beter sig som att han aldrig känt mig. Jag vet bara inte vad det är som händer. Jag vet inte vad det är med honom, och jag har frågat men han svarar bara att det inte är någonting och att han inte fattar vad jag menar, men jag märker ju att det är något, men om han inte säger något kan jag ju inte heller göra något" han skakade oförstående på huvudet och kollade ner i sitt knä igen.

Jag nickade och la en hand om hans.

"Jag förstår, det gör jag verkligen, och det är klart att du inte kan hjälpa honom om han inte säger vad det är han behöver hjälp med. Du kanske bara ska låta det vara ett tag, låta det lägga sig, för om du fortsätter pusha på det och ta det längre drar det ju bara ut dig mer" sa jag och han nickade lite. "Och sen behöver du inte alls göra som jag säger, men det jag råder dig till är att göra det som känns bäst för dig, okej? Ibland är det helt okej att tänka lite extra på sig själv" sa jag och kramade mjukt om hans hand.

Han nickade och jag drog in honom i en kram.

"Det kommer bli bättre" svarade jag och han nickade.

När jag vaknade på måndagen hade jag gärna sovit några timmar till.

Jag suckade och reste mig för att gå in i badrummet. Jag tvättade mitt ansikte, för att sen sminka mig, dra ut flätan jag hade sovit med  ur mitt hår och platta det.

Jag gick sen in i mitt rum igen och fram till min garderob. Jag drog på mig en kjol, en stickad tröja och ett par skor, tog min väska och gick sen ner för trappan.

Jag tog ut en drickyoghurt ur kylen och tog med mig den när jag gick ut för att gå till busshållplatsen.

"Vad händer efter skolan?" frågade Troy när vi satte oss ner vid ett bord i kaffeterian.

"Jag vet inte riktigt, ingenting tror jag" sa jag och han nickade.

"Du skulle inte ha lust att hitta på något?" frågade han och jag nickade.

"Varför inte?" svarade jag och han log mot mig.

När vi suttit en stund och pratat såg jag Chaz komma gående mot oss och satte sig ner bredvid mig.

"Hej" sa han och jag log tillbaka.

"Vad pratar ni om då?" frågade han sen och jag ryckte på axlarna lite.

"Vad som händer efter skolan" svarade jag bara och han nickade.

"Jobbar din mamma sent ikväll?"

"Ja" svarade jag och han nickade återigen.

En stund efter vi slutat satt jag och Troy i en pizzeria och åt.

"Hur kändes det när du flyttade så långt från din hemstad?" frågade Troy efter en stund.

Man kunde inte undgå den slutna oron i hans ögon, och jag förstod att det var något.

"Vadå?" frågade jag tillbaka och han bara ryckte på axlarna.

"Det är bara det, vi ska flytta till Washington och ja, jag har inte berättat det för någon än" sa han sen och kollade ner i sin pizza.

"Men du, är du inte glad över det?" frågade jag och han skakade på huvudet.

"Okej, jag ska berätta en grej. När mamma sa att vi skulle flytta hit, att hon redan hade bestämt sig och tackat ja till jobbet hon fick blev jag riktigt arg och besviken på henne. Jag frågade hur hon kunde göra så när hon visste att jag hade min pojkvän och min bästavän och skolan och allting i new york. Jag förstod sen att det bara var för vårat eget bästa, och jag gick med på det. Det var jobbigt först, men kolla vilka vänner jag fick. Visst saknar jag alla i new york, men man kommer över det, och det finns andra sätt att träffas, det är inte sista gången"

Troy kollade sakta upp på mig med ett snett leende på sina läppar.

"Så, du tror det kommer gå bra ändå?" frågade han och jag nickade.

"Självklart. Och så ligger det ju inte så långt från new york så vi kan alltid träffas när jag är där" fortsatte jag och han log lite bredare.

"Seså, tänk inte på det nu, det ordnar sig. Det kommer bli bra, det lovar jag"

Han log mot mig och jag log tillbaka.

"Tack Tiff, verkligen"

En stund senare var vi hemma hos Troy.

Det var ingen hemma just då, men han sa att hans syster skulle komma hem en stund senare.

Vi gjorde inte direkt någonting, vi bara satt och snackade en stund, om allt och ingenting.

Det blev tyst mellan oss ett tag, så jag tog tiden till att tänka.

Allting kändes så otroligt overkligt när man väl tänkte på det. Mitt liv hade verkligen förvandlats till ett helvete på så kort tid, det var helt sjukt.

Och jag som först var arg för att jag var tvungen att flytta hit, det var ingenting jämfört med allting som hänt efteråt.

På bussen hem var det tyst, som vanligt här omkring. Inte ens radion var på. 

Jag gick av flera hållplatser tidigare än vad jag brukade göra, bara för att jag inte ville hem riktigt än. 

Klockan var redan tio och det var mörkt ute. Det kändes inte alls som natt, det var ovanligt varmt ute, speciellt för att vara natt, och det var ett mörker som att en skugga lagt sig över solen som ett skynke.

Jag gick sakta, granskade alla hus, alla gatlyktor, alla stenar och löv på marken. Det var tomt överallt, lyste knappt några lampor i husen.

När jag nästan var hemma stannade jag vid en tom lekplats.

Jag satte mig på en gunga och satte lite fart med fötterna. Jag drog in djupt i mina lungor och kollade ner på mina fötter.

Jag brukade inte tänka så mycket på allt som hänt, men just nu kändes det verkligen att jag inte bara kunde putta undan det.

Det satt fast som huden på min kropp, det försvann inte bara sådär, jag kunde inte bara ta bort det.

Alla mina tankar snurrade runt i huvudet i en stor enda röra.

Jag kunde bara inte sluta tänka på Jenny, att det skulle krävas ett mirakel för att hon skulle vakna igen, det var helt sjukt.

Det var 99 procents chans att vi aldrig skulle få träffas igen, och endast en liten procent kvar till hoppet, lyckan.

Att tänka på det drog ner hela mitt hjärta till magen och fick mig att vilja spy.

Fuck, fuck, fuck.

När jag kom hem var klockan närmare ett, mamma hade redan kommit hem.

Jag gjorde inget täcken på att jag var hemma, sa inte hej eller drog igen dörren hårt, istället torkade jag bara bort de salta tårarna som runnit ner för mina kinder och drog av mig min jacka.

Med tysta steg smög jag upp för trappan och gick in på mitt rum.

Jag tvättade inte bort sminket, borstade inte tänderna, jag bytte inte ens kläder. Jag bara la mig ner i min säng och drog täcket upp till min haka.

Jag var så trött på det där, jag var så trött på allting.

När jag vaknade på tisdagen var klockan elva. Först började mitt hjärta bulta för att jag visste att jag redan hade börjat, men sen suckade jag och la mitt huvud på kudden igen.
Jag orkade inte ens bry mig. Jag bara reste mig sakta och gick ner för trappan till köket där mamma satt med en tidning i ena handen och en kopp kaffe i den andra.

"Godmorgon hjärtat" sa hon med en snabb blick på mig, innan hon sen vände tillbaka huvudet mot tidningen.

"Varför väckte du mig inte?" frågade jag bara och satte mig ner mittemot henne.

"Jag hörde dig inatt, jag tyckte inte du behövde det idag" sa mamma och jag nickade, för att sen hälla upp lite juice till mig i ett glas.

Det enda jag gjorde när jag suttit i köket en stund och druckit upp min juice, var att dra av mig mina kläder och dra på mig en stor stickad tröja, ett par jeans och ett par skor för att sen sätta upp mitt hår, ta min väska och ge ner för trappan.

"Jag går ut en stund" sa jag högt ohc jag väntade inte på svar utan bara stängde dörren efter mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!   Idag bestämde jag mig för att göra en till blogg med noveller. Nej, jag kommer inte blogga mindre här för det, även fast jag inte kan säga att jag varit väldigt bra på det den senaste tiden heller. Men det skulle vara så sjukt kul...

  När jag vaknade nästa morgon låg jag bredvid Jenny i min säng. Jag reste mig upp försiktigt så hon inte skulle vakna och drog på mig en kofta över min tröja.  När jag kom ner till köket satt det en lapp på kylskåpet. Jag tog ner den och läst...

  "Jenny, Jenny jag måste prata med dig" sa jag högt när jag kom springandes i korridoren mot henne där hon stod med några tjejer från sin klass. "Va, Tiff? Vad är det?" sa hon, men hann knappt avsluta sin mening innan jag tog tag i hennes arm...

  "Nej, men seriöst, så jag trillade ner för trappan" Ryan avslutade sin mening och jag fick ont i magen för att jag skrattade så mycket. Allting hade slutat med att vi struntade i filmen som var på tv:n och pratade om roliga och pinsamma sake...

  "Vilka är det vi ska träffa?" frågade jag och Chaz ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt, Ryan, Chris och Mitch typ" sa han och jag nickade. "Fryser du inte?" frågade han sen och jag nickade. Jag hade fortfarande bara på mig mina s...