På bussen var det tyst, och det enda man hörde var ljudet av motorn som mullrade lågt och ljudet av radion som var på lägsta volymen.

Bussen var nästan tom, det var bara jag, en annan tjej som satt intryckt i ett säte och hade på sig hörlurar, en man med kostym som satt i ett säte ganska långt fram och kollade rakt fram, vände aldrig huvudet, och en gammal dam. Hon hade hatt, och hon satt med sin väska tryckt i knät.

Jag skakade lite på huvudet och kollade ut genom fönstret.

Jag saknade New York ändå, hur man hade nära till det mesta, och när man var tvungen att ta bussen var det alltid mycket folk och det kändes trevligt och tryggt. Här kändes det så himla osäkert och annorlunda.

"Hej" sa jag högt när jag kom hem. Inget svar. 

Jag drog av mig min jacka och kollade in i köket, ingen där, inte i vardagsrummet heller.

Jag kollade i hallen igen och såg både Parkers och Chaz skor, även några andra.

Jag antog att det inte var så konstigt att de inte hörde mig, med tanke på hur stort huset var.

Jag gick ner för trappan till våningen där nere.

Det var ingen i Parkers rum.

Jag gick ut och stannade utanför dörren, och då hörde jag låga röster.

Jag lyssnade noga och suckade sen, att jag inte fattade. De satt inne i rummet där vi hade alla tv och dataspel.

Jag gick dit och öppnade sakta dörren. Jag kikade in och såg Parker, en kille som jag hade för mig gick i hans klass, Johan eller något, Chaz och Ryan.

Allas blickar vändes mot mig och vi var tysta en stund.

"Hej" sa jag sen. De svarade och vände sig sen tillbaka till tv:n där de hade på något basketspel.

Jag suckade, skakade roat på huvudet och stängde sen dörren efter mig när jag gick.

När jag kom upp för trappan ringde min mobil, Ashton?

Jag hade inte tagit bort hans nummer från min mobil, bara för att jag skulle veta när jag inte skulle svara.

Min blick satt fast på skärmen ett tag, jag var som fastfrusen. Jag var inte riktigt säker på vad jag skulle göra.

Bara några sekunder senare kom tårarna. Först var jag ledsen, men sen övergick det till raseri.

Hur kunde han ringa mig, hur kunde han? Han hade ingen rätt att göra så, han hade ingen rätt till att påverka mina känslor på det sättet. Han hade ingen rätt till att påverka mig så, inte över huvudtaget.

Jag kände en hand på axeln och vände mig snabbt om. Ryan.

"Men Tiff, hur är det?" frågade han oroligt och drog in mig i en kram.

Jag ville svara, men jag fick inte ut några ord. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag hade inte luften till att prata.

Jag kramade tillbaka och lutade mitt huvud mot hans axel.

"Men du, prata med mig" fortsatte han och drog ut mig ur famnen för att kolla på mig.

Jag försökte lugna mig, ta djupa andetag och sluta gråta.

Jag svalde hårt flera gånger och försökte andas normalt.

"Förlåt" sa jag sen och Ryans ansiktsuttryck blev mjukt med ett snett leende.

"Varför ber du om ursäkt för? Du har inte gjort något"

Han drog in mig i en till kram och jag torkade bort de sista tårarna från mina kinder.

"Det är inget speciellt, jag har bara lite mycket känslor omkring mig just nu" sa jag sen och han nickade.

"Bara säg till om det är något, du kan alltid lita på mig"

Jag nickade log mot honom.

"Tack"

När min klocka ringde nästa morgon kände jag mig tröttare än vad jag vart när jag somnade.

Jag reste mig sakta upp och gick in i badrummet.

Jag duschade snabbt, plattade mitt hår, sminkade mig och drog på mig ett par svarta byxor, en stor tröja och ett par skor.

Jag la ner mina grejer i min väska och tog med mig den ner för trappan.

Jag gick in i köket och tog ut en drickyoghurt ur kylskåpet, för att sen gå ut i hallen, dra på mig en sjal, ta min väska och gå ut och låsa dörren efter mig. 

Jag öppnade mitt skåp och suckade. Sista lektionen var franska, och jag hatade det.

Jag gillade att lära mig språk, och franska var ett av mina favoriter, men usch vad trött jag var. Det var iallafall sista lektionen.

Jag kunde inte koncentrera mig överhuvudtaget på hela lektionen, mina tankar var på helt andra platser.

När klockande ringde ut var jag först att lämna klassrummet, vilket inte var helt ovanligt.

När jag kom fram till mitt skåp stod Cameron, Troy och Parker och väntade på mig.

"Hej" sa jag och de nickade som en hälsning.

Jag tryckte in mina böcker i skåpet och drog ut min väska.

"Jag ska till stan och köpa en present till min mamma, har någon av er lust att hänga på?" frågade Troy och kollade sin klocka.

"Hade gärna, men har fotbollsträning" sa Parker och Troy vände sin blick till Cameron.

"Jag kan inte, jag måste hem med en gång och hjälpa mina föräldrar att packa"

"Jag har inget emot att hänga med" sa jag med en axelryckning och Troy nickade.

"Härligt" jag kollade klockan, 13.15

"Ska vi ta bussen som går 20?" frågade jag och Troy nickade. 

"Okej, vi måste skynda oss då" fortsatte jag och han nickade åter igen.

"Kommer ni hem till mig sen? Vi kan väl typ kolla på film eller något eftersom att mina föräldrar åker bort?" sa Cameron och jag och Troy nickade.

"Vad bra, men kom till mig någon gång efter sex, det är då dem åker" fortsatte han och vi nickade igen.

I början var det väldigt segt mellan mig och Troy.

Vi kände inte riktigt varandra. Det enda vi faktiskt visste var varandras namn och så. Men bara en stund senare hade vi brutit isen och pratade ganska mycket.

Bara tjugo minuter senare hade vi hittat en present, och visste inte riktigt vad vi skulle göra resten av tiden innan vi skulle hem till Cameron.

"Ska vi dra hem till mig en stund eller något?" frågade jag och kollade på Troy som nickade.

"Hej" sa jag högt när vi kom hem till mig.

Inget svar idag heller. Jag suckade och låste dörren när Troy gått in.

Jag drog av mig min jacka och hängde upp den för att sen visa Troy vårat hus.

"Ja, det här är köket, och rummet där framme till höger är vardagsrummet" började jag och Troy nickade.

Jag visade honom ner för trappan till nedervåningen, och visade sen alla andra rum som fanns i huset.

Efter en stund satte vi oss ner vid köksbordet och övervägde om vi var hungriga eller inte.

Vi hann inte prata så mycket innan ytterdörren öppnades.

"Hej" sa någon och jag hörde med en gång att det var Chaz.

"Hej" svarade jag och vände mig mot Troy igen.

"Är du hungrig?" frågade jag och han ryckte lite på axlarna.

"Alltså, jag vet inte"

"Nej, inte jag heller" svarade jag.

"Vad snackar ni om då?" frågade Chaz och gick fram till kylen och tog ut en cola.

"Vi vet inte om vi är hungriga eller inte" svarade jag och han vände sig om och kollade på oss.

"Anta att ni är och ät ändå, bara för att liksom" svarade han och tog en klunk utav sin cola. "Det är vad jag alltid brukar göra"

Jag skrattade och skakade lite på huvudet, för att sen vända det mot Troy.

"Nej, ska vi göra så eller?" frågade jag och han nickade med ett skratt.

"Det tycker jag verkligen"

Vi log mot varandra och reste oss sen upp.

Precis som jag drog på mig min jacka ochskulle gå ut ringde telefonen, och som vanligt pratade Chaz i sin mobil med någon. 

Jag suckade, sa åt Troy och vänta och skyndade mig att svara. 

"Tiffany"

"Hej, det är Ryder, är Parker hemma?"

"Hej Ryder, nej, det är han tyvärr inte"

"Nehe, har han bytt nummer eller något? jag kan inte ringa honom" frågade han sen och jag funderade lite.

"Nej, inte vad jag vet. Men jag kan ju höra med honom och säga att du har ringt"

"Okej, vad bra, tack"
"Lugnt, vi hörs"

Jag la på och låste sen dörren efter mig när jag och Troy gick.

När jag och Troy satt och väntade på bussen till Cameron ringde min mobil, vilket gjorde mig så otroligt frustrerad.

Jag hade inte fått någon lugn tid idag, alla ringde mig hela tiden.

Jag suckade och tog upp mobilen ur fickan. Mamma.

"Hallå?"

"Hej gumman, vad gör du?"
"Jag väntar på bussen"

"Jaha, vart ska du?"

"Till Cam"

"Jahaja, kommer du hem sen eller sover du där?"

"Nej, jag kommer nog hem, jag och Chaz har planerat lite saker i helgen"

"Vad roligt"

"Ja, var det något särskillt?"

"Nej, jag tänkte bara säga att jag sover hemma hos Mark inatt, så du vet att jag inte kommer hem"

"Ja, okej"

"Bra, älskar dig"
"Älskar dig med, puss" 

Jag la på och la ner mobilen i fickan igen.

"Vad vill alla mig idag?" frågade jag frustrerat och kollade på Troy som skrattade lite.

"Vad vill ni se på?" frågade Cameron när han, jag, Troy och Parker satt i soffan i hans vardagsrum.

Vi kollade fundersamt runt på varandra och ryckte på axlarna.

"Ska vi kolla på en skräck eller något?" frågade Parker sen och vi andra kollade på varandra för svar.

"Absolut, om inte Tiffany här är rädd" sa Troy sen och flinade mot mig.

Jag korsade mina armar och kollade på dem.

"Bara för att jag är tjej betyder inte det att jag är mer rädd för skräckfilmer" protesterade jag och de skrattade.

"Okej då" sa Cameron och gick fram för att sätta på en film.

Okej, jag ångrade verkligen vad jag sa.

Vi, eller dem, bestämde sig för att vi skulle kolla på the grudge filmerna, alla.

Och ja, jag visste att inget av det var verkligt, eller skulle bli verkligt, men de där jävla popup scenerna skrämde livet ur mig. Och det faktum att nästan hela filmen bestod av dem gjorde inte saken bättre.

Jag är ingen feg tjej och jag är och var inte rädd för skräckfilmer, men seriöst, att sitta där i mörkret klockan tolv med tre killar som bara jävlades med en varje gång något läskigt hände gjorde mig vettskrämd.

Jag drog upp kudden jag hade i mitt knä för ansiktet och tryckte upp knäna mot hakan. 

Cameron skrattade och jag drog undan kudden för att kolla på honom.

"Sluta" viskade jag och han räckte ut tungan mot mig.

Jag reste mig sen upp för att gå och ta lite vatten i köket.

"Kan du hämta lite mer läsk i källaren när du ändå står?" frågade Cameron när jag var på väg ut från rummet och jag vände mig mot honom.

"Gör det själv" sa jag och han skrattade lite.

"Men sluta nu, ingenting kommer hända, och vi är helt seriösa" sa han och jag suckade.

"Du får hänga med" sa jag sen efter en stunds övervägande och han suckade.

"Jaja då"

Jag ställde mitt glas på byrån i hallen och vi gick ner för källartrappan tillsammans.

Vi gick in i rummet där de hade kylboxen och jag ställde mig i dörröppningen och väntade på Cameron.

Min blick vandrade runt i rummet och fastnade på ett foto som låg på en hylla.

Jag gick fram och tog upp det för att kolla på det.

"Åh, är detta du?" frågade jag och kollade på kortet och sen på Cameron.

"Va? nej, ge mig det" sa han och precis som han skulle ta det ifrån mig drog jag bort handen.

"Sluta, du var ju fett söt" retades jag, även fast jag menade det. Han var en väldigt söt kille, bara fyra år kanske.

"Tiffany sluta, ge mig det"

Varje gång han försökte ta det drog jag bort min hand.

"Vänta, jag måste ta kort på detta så jag har det för alltid" sa jag och tog fram min telefon.

"Nej, sluta, var inte så jävla elak"

Camerons ansikte var rött från halsen till pannan, och det märktes tydligt att han tyckte det var pinsamt.

Precis som jag tagit ett kort tog han tag i min handleder och drog bort dem från varandra.

Jag skrattade och kollade upp, och denna gången var det min tur att bli röd i ansiktet.

Vi var två centimeter ifrån varandra, öga mot öga, och hela mitt hjärta pulserade.

Jag visste inte riktigt vad som hände mellan oss, men sekunden senare står vi med läpparna tryckta mot varandra.

Precis som mitt hjärta kom upp i 180 avbröts vi av en röst från övervåningen.

"Hur lång tid tar det att hämta dricka?"

Jag och Cameron drog undan våra hvuden från varandra snabbt och släppte varandra.

Det kändes konstigt, men ändå inte.

Cameron kollade ner i marken lite och en tystnad spred sig i rummet.

"Kom nu" sa jag sen med ett skratt och drog med mig Cameron upp för trappan.

När jag vaknade på torsdagen låg jag bredvid Kevin i hans säng.

Jag satte mig upp och kollade klockan, den var bara sex.

Jag suckade, reste mig sakta upp och smög ut från rummet.

Jag gick vidare i hallen till mitt rum, gick in i badrummet och drog av mig kläderna för att sen hoppa in i duschen.

När jag kom ut drog jag på mig underkläder och virade en handduk runt kroppen och en om håret.

Jag sminkade mig blåste håret, plattade det och gick tillbaka till mitt rum för att välja kläder.

Jag drog på mig ett par jeans, ett vitt linne och ett par converse.

När jag kom ner för trappan och gick in i köket satt Mark och mamma och åt frukost.

"Godmorgon gumman" sa mamma och tog en klunk av sitt kaffe.

"Godmorgon" svarade jag och satte mig ner för att ta en macka.

Jag la in mina böcker i skåpet och suckade.

När jag vände mig om höll jag på att få en hjärtattack.

Bara någon decimeter ifrån mig stod Cameron och jag tog ett steg tillbaka in i skåpen.

"Gör inte så" sa jag och tog handen för hjärtat.

"Förlåt" sa Cameron och skrattade lite.

"Har du lunch nu?" frågade han och jag nickade.

"Ska du med till kaffeterian?"

Jag log och nickade.

"Sure"

På vägen dit sa vi inte så mycket, vi hade inte direkt något att säga just nu, bara njöt av närheten och av att ha rast.

När jag vände mig om med brickan i handen kollade jag runt efter en plats att sitta.

Min blick fastnade på Chaz som satt vid ett bord med några killar.

Han hade sin blick mot mig och vinkade med handen att jag skulle komme och sitta där.

Jag nickade och började gå mot bordet med Cameron tätt bakom mig.

När vi satte oss ner glodde alla på oss, vilket jag inte brydde mig om ett dugg.

Vi satt med Chaz och hans kompisar en stund innan dem var tvungna att gå, och lämnade mig och Cameron ensamma.

När vi kom hem till Cameron var det ingen hemma.

Vi tog något litet att äta och gick sen upp till hans rum.

Med tanke på alla rummen antog jag att han hade många syskon.

Vi tog fram historia böckerna, men efter en kvart låg jag på golvet och han satt i sin säng, fullt upptagen i en konversation via telefon, med Parker.

Han la på och satte sig på golvet bredvid mig där jag låg.

"Berätta lite om dig själv" sa han och jag kollade frågande på honom.

"Mig själv?"

Han nickade och jag suckade lite.

"Jag är inte säker på att det finns så mycket att berätta" började jag och tänkte efter. "Jag har två bröder, tre med Chaz. Innan vi flyttade hit bodde vi i en liten lägenhet i New York. Min pappa stack när jag var två. Mamma fick en ny kille sex år senare, och fyra år efter det var mamma gravid med min lillebror. Hans pappa flyttade till Australien något år senare för att bilda en ny familj där, och ja"

Cameron nickade och kollade på mig med en blick som sa fortsätt.

Jag tänkte efter lite, för att sen sucka och skaka på huvudet.

"Ja, när jag var femton blev jag tillsammans med en kille i min klass, och för några månader sen hände en bilolycka och min bästa vän hamnade i koma och har inte vaknat än, de säger att det krävs ett mirakel för att hon ska göra det, och i samma period som allt det hände fick jag reda på att min pojkvän var otrogen, och ja, i början blev jag jätte ledsen och arg när mamma berättade att vi skulle flytta hit, men nu känns det som att jag aldrig mer vill åka tillbaka till New York"

När jag vände min blick tillbaka mot Cameron satt han med munnen öppen och ögonen såg blanka ut.

"Herregud" sa han och tog tag i mina axlar för att dra upp mig från golvet och trycka mig in i hans famn.

"Tiffany, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag finns verkligen här om du behöver det någon gång. Jag kommer alltid finnas här om du behöver någon att prata med, det vill jag verkligen att du ska veta"

Jag log mot honom och han drog in mig i sin famn igen.

"Hur länge är vi ensamma?" frågade jag sen och Cameron kollade på klockan.

"Den är halv fem nu, och vi är ensamma en timme till iallafall, vadå?"

"Bra, då kan vi gå ut på baksidan så jag kan ta en cigg bara"

Cameron nickade och jag reste mig upp, tog mitt cigg paket och vi gick ner för trappan.

När vi satt där ute var vi tysta en stund, vet inte riktigt varför. Cameron såg ut som att han var förlamad.

Han hade suttit och stirrat på mig utan att blinka i nästan fem minuter, och det började bli ganska läskigt.

"Så, din tur" sa jag och han ryckte lite på huvudet.

"Vadå?"

"Det är din tur att berätta om dig själv" sa jag och han ryckte lite på axlarna.

"Min familj är väl ganska normal. Jag har fem syskon, två systrar och tre bröder" började han och jag nickade. Han tog sen fram ett kort ur skalet på sin mobil och vände det mot mig. 

"Det" sa han och pekade på en utav tjejerna. "Det är min äldsta syster, Laura, hon är tjugosex, hon bredvid är Kathrine, hon är tjugofyra. Det är en av bröderna, Leon, han är tjugo, han bredvid honom är Peter som är nitton, och han andra är Scott, han är arton"

Jag nickade och granskade kortet lite.

Laura hade brunrött långt hår och hennes ögon såg gröna ut på kortet. Kathrine hade lite kortare brunt hår, och hennes ögon såg lite brungröna ut. Leon var mörkblond och hans ögon såg lite mer grönblåa ut. Peter hade ganska ljusrunt hår och hans ögon var likadana som Leons. Scott hade mörkt hår och lite ljusbruna ögon, och så var det Cameron, han hade brunt hår och blåa ögon.

Jag skakade lite lätt på huvudet, gud vad han påminde mig om Ashton.

Jag kollade på de två vuxna som stod bakom de andra och höll om varandra. Jag antog att det var Camerons föräldrar.

Hans mamma hade blont hår och vad som såg ut som gröna ögon, och hans pappa hade mörkt hår, jag är inte säker, men det såg lite svart ut på bilden, hans ögon var brungröna typ. 

Familjen var fin. Den såg glad ut, så stor men ändå så sammanhängande på något sätt. 

Om man kollade på våra familjefoton var nästan den enda som var glad Kevin, och mamma såklart, men jag vet att på bilderna har hon bara fejkat det. 

Bilden fick mig att inse vilken kaos min familj var. 

En envis tonårskille med alldeles för mycket hormoner och alldeles för lång pubertet, en ledsen tonårstjej som är trött på livet, som saknar pappa men som försöker göra det bästa av det för hennes mamma, en liten fyraårig pojke som inte insett vilket kaos han lever i, och en förtvivlad mamma som försöker hitta stabilitet i livet, och som håller humöret uppe varje dag för hennes barn, men som sitter i sovrummet på natten och gråter när hon tror att ingen hör.

"Ni ser fina ut, jag har nog aldrig sett en så otroligt fin familj förr" sa jag och Cameron log mot mig.

"Jag slår vad om att din familj är minst lika fin, du får bara se det från rätt sida"

"Så, det är vad jag tror, och kanske, eller, vad var frågan egentligen?" frågade Cameron när han suttit och pratar i nästan fem minuter, men fortfarande inte svarat på själva frågan som ställdes. 

Jag började skratta och skakade roat på huvudet. 

Plötsligt knackade det på dörren till Camerons sovrum. 

"Vad?" sa han högt och dörren öppnades sakta. 

In kom en kille, och precis som han skulle säga något kollade han på mig och sen tillbaka mot Cameron. 

"Vem är detta?" frågade han och vände blicken tillbaka mot mig. 

"Eh, Tiffany" svarade jag och han nickade. Det var tyst ett tag, och det såg ut som att han funderade. 

"Jaha, det är du som är den nya tjejen Cameron har snackat om hela tiden"

"Jahaja" sa jag och flinade mot Cameron.

"Peter" sa han sen och jag nickade.

"Jag tänkte bara fråga om du vet när mamma kommer hem?" fortsatte han sen och Cameron kollade på klockan.

"Hon kommer väl om en liten stund skulle jag tro" svarade han sen och Peter nickade för att sen lämna rummet.

"Hur mycket är klockan?" frågade jag och kollade på Cameron som tryckte igång sin mobil.

"Sex" svarade han och jag nickade.

"Men.." började han sen men avbröts av att det knackade på dörren.

"Kom in" sa han högt.

Dörren öppnades och in kom vad jag trodde var hans mamma.

"Åh, hej" sa hon och log vänligt mot oss.

"Mamma, detta är Tiffany" sa sen Cameron snabbt och hans mamma nickade.

"Jag heter Dianne" svarade hon då och jag nickade med ett leende.

"Stannar du på middag?"

"Om det inte är något besvär eller så" svarade jag och hon skakade på huvudet.

"Absolut inte, du äter kött va?"

"Jadå"

Hon nickade med ett leende, och precis som hon skulle stänga dörren vände hon sig mot oss igen.

"Maten är klar om tio minuter något"

Både jag och Cameron nickade.

Precis när dörren stängts suckade Cameron högt och slängde sig på sängen.

"Får man inte ha något privatliv här?"

Jag skrattade lite och satte mig på sängen bredvid honom.

"Äsch, jag gillar din familj"

Han suckade och skakade roat på huvudet. 

"Ska du gå nu?" frågade Dianne när jag drog på mig min jeansjacka och jag nickade. 

"Tack för maten och så" sa jag sen och hon log mot mig. 

"Det är ingenting att tacka för" 

Jag kramade Cameron och öppnade sen dörren. 

"Hej då, vi ses imorgon"

Jag stängde dörren efter mig och började gå ner för gatan mot busshållplatsen.