Jag satt utanför sjukhuset och rökte när Parker kom ut och satte sig bredvid mig.

"Du fattar inte hur mycket det sårar mig att se dig" sa han och jag tog ett till bloss på min cigarett.

"Du vet, dem byxorna brukade sitta tight på dig" fortsatte han och jag kollade ner på mina ben.

"Det gör dem väl fortfarande" envisades jag men ville egentligen bara skratta åt hur jag kastade bort allting, som att ingenting egentligen hade ändrats.

Han hade rätt, byxorna jag hade på mig brukade sitta riktigt snygg på mig, nu satt de nästan lika löst som ett par joggingbyxor.

Jag tog ett sista bloss på min cigarett och släckte den sen.

"Parker, innan vi går in igen.." började jag och kände hur mina ögon sved av tårar.

Han kollade oroligt på mig och jag svalde lite.

"Jag och Ashton har gjort slut, ville bara att någon skulle veta"

"Va, varför?"

"Eller ja, jag gjorde slut med honom, för att han är med en annan" svarade jag och Parker slog bakhuvudet i väggen.

"Den lilla jävla..." började han men jag avbröt honom.

"Parker, det är okej"

"Nej, det är det verkligen inte, kan du bara sluta göra så"

"Göra vadå?"

Jag kollade på honom med tårar i ögonen och han suckade.

"Kasta bort allting som att det inte betyder något, ta det istället och gör något åt det på riktigt. Säg inte bara att det är okej, tro inte att allting kommer lösa sig genom att du inte bryr dig om det, du måste säga till på riktigt och försöka få en förändring" sa han, och vid detta laget rann mina tårar redan ner för mina kinder. 

"Men jag orkar inte, okej? för ingenting jag gör kommer få mig att inte ha sett honom med henne, ingenting kommer få tiden att spolas tillbaka och få honom att göra allting ogjort, ingenting kommer spola tillbaka tiden och ta tillbaka Jenny, ingenting kommer ändras genom att jag låter det gå till mitt huvud. Det enda som händer är att jag får en bekräftelse för att allting faktiskt har hänt, det kommer bara få mig att känna mig sämre, och jag orkar inte det just nu, okej? Det känns som att allting jag gör är värdelöst, som att det inte har någon mening längre, för mina två bästa vänner finns inte här och stöttar mig längre, för den ena var otrogen och den andra är i koma. Och säg inte åt mig att jag inte bryr mig om det som hänt, för det gör jag. Jag bryr mig om det mer än något annat innan. Jag tänker på det dag som natt, det sitter där och gnager i mitt huvud att saker kunde varit anorlunda, men det är det inte, och det kommer det aldrig att bli, okej?"

När min mening var slut var mina kinder blötare än en flod och mina tårar kunde inte sluta rinna.

Mina ögon sved och hela min kropp darrade.

Parker kom fram till mig och drog in mig i sin famn.

Hur mycket jag än försökte kunde jag inte få mina tårar att sluta rinna.

Mitt huvud hade förvandlats till en enda stor röra, och jag visste varken ut eller in längre.

Två veckor senare,

Kanada, Torsdag, 21.30
Jag slängde min väska på golvet och la mig tungt i sängen. 

Jag suckade och slöt ögonen. 

De senaste veckorna hade varit ett helvete, och jag kan inte säga att det inte var det just då, men jag slapp tänka på allting. 

Jag försökte komma över tänkandet på Ashton och jag försökte att inte tänka så mycket på Jenny. 

Mina tankar for tillbaka till verkligheten när jag hörde en knackning på dörren. 

"Kom in" sa jag högt och i dörröppningen stod mamma.

Hon stängde dörren efter sig och la sig på sängen bredvid mig.

"Hur mår du?" frågade hon och drog sin hand genom mitt hår.

"Bortsett från allt trauma, och Jenny, och Ashton, och att jag har åkt fram och tillbaka genom hela New York i två veckor, så är väl läget helt okej" svarade jag med tårarna brännande bakom ögonlocken.

"Hur blir det med skolan?" frågade jag sen och kollade på mamma.

"Vi tar det som det kommer, det viktigaste är att du kommer i rätt fas först. Ta det i den takt du behöver, skolan kan du ta senare" svarade mamma och jag nickade.

"Sov nu, du behöver det"

Hon pussade mig på pannan, gick ut från mitt rum och stängde dörren efter sig.

Min mamma var världens bästa.

De följande sju dagarna låg jag bara i sängen.

Jag åt knappt, drack knappt, bara låg i mitt rum. Jag hade ingen lust med någonting, det ända jag gjorde var att tänka.

När det knackade på dörren klockan sex på morgonen fredagen en vecka senare var jag redan vaken.

"Kom in" sa jag högt, för att sen möta Chaz blick när han öppnade dörren.

"Hej" sa han och satte sig på sängkanten.

"Hur går det?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna.

"Jag vet inte riktigt" svarade jag och han nickade.

"Carla och pappa har åkt iväg på någon jobbresa och ska vara borta till måndag kväll, hon ville att jag skulle berätta det" sa han och jag nickade.

"Jag har köpt frukost till dig, det står nere i köket"

"Jag är inte så.." började jag men Chaz avbröt mig.

"Har inte du ätit upp frallan och druckit upp kaffet jag köpt till dig när jag kommer hem vid ett, så ligger du illa till. Och du bör inte slänga den heller, jag kommer hitta den" sa Chaz lite retsamt och jag log lite snett.

"Du är bäst" sa jag och han gav mig en kram.

"Jag måste till skolan nu, men ta hand om dig, och ät upp" sa han och pussade mig på pannan innan han sen gick ut från mitt rum.

Jag lutade huvudet bak mot kudden och suckade.

"Hallå?" sa Chaz högt när han kom hem.

"Hej" svarade jag från vardagsrummet där jag satt och kollade på tv.

"Åt du upp mackan?" frågade Chaz med ett skratt och jag nickade.

"Ja, det gjorde jag faktiskt"

"Var den god då?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Antar det" svarade jag med ett leende.

Han ställde en påse på soffbordet och satte sig ner.

"Jag köpte med mig kinamat" sa han och tog ut några kartonger ut påsen.

"Hur mycket vill du jag ska äta?" frågade jag och han kollade på mig.

"Tillräckligt. Jag lovade Carla att jag skulle ta hand om dig, och det gör jag inte genom att låta dig sluta äta" sa han och jag suckade.

"Okej, du vinner"

När Chaz hade ätit klart hade jag knappt rört min mat, även fast kinamat brukade vara min favorit.

Jag kollade ner på maten och svalde ner tårarna som kom krypande upp i halsen.

Jag och Jenny brukade äta kinamat och kolla på Americas next top model på fredagkvällar.

"Tiffany, jag vill att du ska veta att du aldrig är ensam. Det finns alltid någon som vet hur du känner, och det kommer alltid finnas någon här som du alltid kan prata med. Du behöver aldrig vara ensam, du behöver inte gå igenom detta ensam. Vi gör detta tillsammans, vi är en familj, vi finns här för varandra. Ingenting av vad som hänt är ditt fel. Det är inte ditt fel att Jenny blev påkörd och det är inte ditt fel att Ashton inte har någon hjärna att tänka med, inget av det är ditt fel. Det enda du kan göra är att ta dig samman och veta att det alltid finns någon vid din sida, det finns alltid någon du kan prata med. Jag kommer alltid finnas här för dig, det är det familj och vänner gör för varandra. Vi stöttar varandra, även när det gäller saker man kanske inte alls håller med om. För vi är en familj, vi är bästa vänner, det är sånt man gör för dem man älskar. Jag kommer alltid stötta dig, precis som jag gjort de senaste veckorna, du kan komma till mig vad det än gäller" 

När Chaz hade pratat klart hade strömmar av tårar som rann ner för mina kinder.

"Så, inget mer av det" fortsatte han och torkade bort tårarna på mina kinder.

Jag log mot honom och försökte svälja ner tårarna.

Han kramade om mig hårt och jag andades ut.

Han hade helt rätt, vi fanns här för varandra, vi var en familj, vi var bästa vänner, det är sånt man gör för varandra.

Och dessutom hade han verkligen funnits där för mig de senaste tre veckorna.

Han hade ringt mig varje kväll, kollat så att jag var okej, fått mig att prata ut. Han hade verkligen fått mig att må bättre.

Han ser till så jag äter, så att jag dricker, han får mig att skratta och får min vardag att bli ljusare.

Han var verkligen en riktig vän.

Chaz hade fått mig att gå in och duscha, göra mig iordning, och dragit med mig på stan.

Han köpte fika åt mig, och helt ärligt hade jag inte varit så glad och mått så bra någon gång de senaste veckorna.

När vi kom hem vid sextiden hade vi köpt läsk och godis och satte oss för att kolla på film i vardagsrummet.

Jag var varken sugen på eller ville äta godiset, men jag ville inte göra Chaz besviken, och jag visste innerst inne att jag behövde det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!   Idag bestämde jag mig för att göra en till blogg med noveller. Nej, jag kommer inte blogga mindre här för det, även fast jag inte kan säga att jag varit väldigt bra på det den senaste tiden heller. Men det skulle vara så sjukt kul...

  När jag vaknade nästa morgon låg jag bredvid Jenny i min säng. Jag reste mig upp försiktigt så hon inte skulle vakna och drog på mig en kofta över min tröja.  När jag kom ner till köket satt det en lapp på kylskåpet. Jag tog ner den och läst...

  "Jenny, Jenny jag måste prata med dig" sa jag högt när jag kom springandes i korridoren mot henne där hon stod med några tjejer från sin klass. "Va, Tiff? Vad är det?" sa hon, men hann knappt avsluta sin mening innan jag tog tag i hennes arm...

  "Nej, men seriöst, så jag trillade ner för trappan" Ryan avslutade sin mening och jag fick ont i magen för att jag skrattade så mycket. Allting hade slutat med att vi struntade i filmen som var på tv:n och pratade om roliga och pinsamma sake...

  "Vilka är det vi ska träffa?" frågade jag och Chaz ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt, Ryan, Chris och Mitch typ" sa han och jag nickade. "Fryser du inte?" frågade han sen och jag nickade. Jag hade fortfarande bara på mig mina s...