Jag satt utanför sjukhuset och rökte när Parker kom ut och satte sig bredvid mig.

"Du fattar inte hur mycket det sårar mig att se dig" sa han och jag tog ett till bloss på min cigarett.

"Du vet, dem byxorna brukade sitta tight på dig" fortsatte han och jag kollade ner på mina ben.

"Det gör dem väl fortfarande" envisades jag men ville egentligen bara skratta åt hur jag kastade bort allting, som att ingenting egentligen hade ändrats.

Han hade rätt, byxorna jag hade på mig brukade sitta riktigt snygg på mig, nu satt de nästan lika löst som ett par joggingbyxor.

Jag tog ett sista bloss på min cigarett och släckte den sen.

"Parker, innan vi går in igen.." började jag och kände hur mina ögon sved av tårar.

Han kollade oroligt på mig och jag svalde lite.

"Jag och Ashton har gjort slut, ville bara att någon skulle veta"

"Va, varför?"

"Eller ja, jag gjorde slut med honom, för att han är med en annan" svarade jag och Parker slog bakhuvudet i väggen.

"Den lilla jävla..." började han men jag avbröt honom.

"Parker, det är okej"

"Nej, det är det verkligen inte, kan du bara sluta göra så"

"Göra vadå?"

Jag kollade på honom med tårar i ögonen och han suckade.

"Kasta bort allting som att det inte betyder något, ta det istället och gör något åt det på riktigt. Säg inte bara att det är okej, tro inte att allting kommer lösa sig genom att du inte bryr dig om det, du måste säga till på riktigt och försöka få en förändring" sa han, och vid detta laget rann mina tårar redan ner för mina kinder. 

"Men jag orkar inte, okej? för ingenting jag gör kommer få mig att inte ha sett honom med henne, ingenting kommer få tiden att spolas tillbaka och få honom att göra allting ogjort, ingenting kommer spola tillbaka tiden och ta tillbaka Jenny, ingenting kommer ändras genom att jag låter det gå till mitt huvud. Det enda som händer är att jag får en bekräftelse för att allting faktiskt har hänt, det kommer bara få mig att känna mig sämre, och jag orkar inte det just nu, okej? Det känns som att allting jag gör är värdelöst, som att det inte har någon mening längre, för mina två bästa vänner finns inte här och stöttar mig längre, för den ena var otrogen och den andra är i koma. Och säg inte åt mig att jag inte bryr mig om det som hänt, för det gör jag. Jag bryr mig om det mer än något annat innan. Jag tänker på det dag som natt, det sitter där och gnager i mitt huvud att saker kunde varit anorlunda, men det är det inte, och det kommer det aldrig att bli, okej?"

När min mening var slut var mina kinder blötare än en flod och mina tårar kunde inte sluta rinna.

Mina ögon sved och hela min kropp darrade.

Parker kom fram till mig och drog in mig i sin famn.

Hur mycket jag än försökte kunde jag inte få mina tårar att sluta rinna.

Mitt huvud hade förvandlats till en enda stor röra, och jag visste varken ut eller in längre.

Två veckor senare,

Kanada, Torsdag, 21.30
Jag slängde min väska på golvet och la mig tungt i sängen. 

Jag suckade och slöt ögonen. 

De senaste veckorna hade varit ett helvete, och jag kan inte säga att det inte var det just då, men jag slapp tänka på allting. 

Jag försökte komma över tänkandet på Ashton och jag försökte att inte tänka så mycket på Jenny. 

Mina tankar for tillbaka till verkligheten när jag hörde en knackning på dörren. 

"Kom in" sa jag högt och i dörröppningen stod mamma.

Hon stängde dörren efter sig och la sig på sängen bredvid mig.

"Hur mår du?" frågade hon och drog sin hand genom mitt hår.

"Bortsett från allt trauma, och Jenny, och Ashton, och att jag har åkt fram och tillbaka genom hela New York i två veckor, så är väl läget helt okej" svarade jag med tårarna brännande bakom ögonlocken.

"Hur blir det med skolan?" frågade jag sen och kollade på mamma.

"Vi tar det som det kommer, det viktigaste är att du kommer i rätt fas först. Ta det i den takt du behöver, skolan kan du ta senare" svarade mamma och jag nickade.

"Sov nu, du behöver det"

Hon pussade mig på pannan, gick ut från mitt rum och stängde dörren efter sig.

Min mamma var världens bästa.

De följande sju dagarna låg jag bara i sängen.

Jag åt knappt, drack knappt, bara låg i mitt rum. Jag hade ingen lust med någonting, det ända jag gjorde var att tänka.

När det knackade på dörren klockan sex på morgonen fredagen en vecka senare var jag redan vaken.

"Kom in" sa jag högt, för att sen möta Chaz blick när han öppnade dörren.

"Hej" sa han och satte sig på sängkanten.

"Hur går det?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna.

"Jag vet inte riktigt" svarade jag och han nickade.

"Carla och pappa har åkt iväg på någon jobbresa och ska vara borta till måndag kväll, hon ville att jag skulle berätta det" sa han och jag nickade.

"Jag har köpt frukost till dig, det står nere i köket"

"Jag är inte så.." började jag men Chaz avbröt mig.

"Har inte du ätit upp frallan och druckit upp kaffet jag köpt till dig när jag kommer hem vid ett, så ligger du illa till. Och du bör inte slänga den heller, jag kommer hitta den" sa Chaz lite retsamt och jag log lite snett.

"Du är bäst" sa jag och han gav mig en kram.

"Jag måste till skolan nu, men ta hand om dig, och ät upp" sa han och pussade mig på pannan innan han sen gick ut från mitt rum.

Jag lutade huvudet bak mot kudden och suckade.

"Hallå?" sa Chaz högt när han kom hem.

"Hej" svarade jag från vardagsrummet där jag satt och kollade på tv.

"Åt du upp mackan?" frågade Chaz med ett skratt och jag nickade.

"Ja, det gjorde jag faktiskt"

"Var den god då?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Antar det" svarade jag med ett leende.

Han ställde en påse på soffbordet och satte sig ner.

"Jag köpte med mig kinamat" sa han och tog ut några kartonger ut påsen.

"Hur mycket vill du jag ska äta?" frågade jag och han kollade på mig.

"Tillräckligt. Jag lovade Carla att jag skulle ta hand om dig, och det gör jag inte genom att låta dig sluta äta" sa han och jag suckade.

"Okej, du vinner"

När Chaz hade ätit klart hade jag knappt rört min mat, även fast kinamat brukade vara min favorit.

Jag kollade ner på maten och svalde ner tårarna som kom krypande upp i halsen.

Jag och Jenny brukade äta kinamat och kolla på Americas next top model på fredagkvällar.

"Tiffany, jag vill att du ska veta att du aldrig är ensam. Det finns alltid någon som vet hur du känner, och det kommer alltid finnas någon här som du alltid kan prata med. Du behöver aldrig vara ensam, du behöver inte gå igenom detta ensam. Vi gör detta tillsammans, vi är en familj, vi finns här för varandra. Ingenting av vad som hänt är ditt fel. Det är inte ditt fel att Jenny blev påkörd och det är inte ditt fel att Ashton inte har någon hjärna att tänka med, inget av det är ditt fel. Det enda du kan göra är att ta dig samman och veta att det alltid finns någon vid din sida, det finns alltid någon du kan prata med. Jag kommer alltid finnas här för dig, det är det familj och vänner gör för varandra. Vi stöttar varandra, även när det gäller saker man kanske inte alls håller med om. För vi är en familj, vi är bästa vänner, det är sånt man gör för dem man älskar. Jag kommer alltid stötta dig, precis som jag gjort de senaste veckorna, du kan komma till mig vad det än gäller" 

När Chaz hade pratat klart hade strömmar av tårar som rann ner för mina kinder.

"Så, inget mer av det" fortsatte han och torkade bort tårarna på mina kinder.

Jag log mot honom och försökte svälja ner tårarna.

Han kramade om mig hårt och jag andades ut.

Han hade helt rätt, vi fanns här för varandra, vi var en familj, vi var bästa vänner, det är sånt man gör för varandra.

Och dessutom hade han verkligen funnits där för mig de senaste tre veckorna.

Han hade ringt mig varje kväll, kollat så att jag var okej, fått mig att prata ut. Han hade verkligen fått mig att må bättre.

Han ser till så jag äter, så att jag dricker, han får mig att skratta och får min vardag att bli ljusare.

Han var verkligen en riktig vän.

Chaz hade fått mig att gå in och duscha, göra mig iordning, och dragit med mig på stan.

Han köpte fika åt mig, och helt ärligt hade jag inte varit så glad och mått så bra någon gång de senaste veckorna.

När vi kom hem vid sextiden hade vi köpt läsk och godis och satte oss för att kolla på film i vardagsrummet.

Jag var varken sugen på eller ville äta godiset, men jag ville inte göra Chaz besviken, och jag visste innerst inne att jag behövde det.

När jag vaknade dagen därpå låg jag bredvid Jenny i hennes sjukhussäng.

Jag kramade om henne och blundade lite.

"Vi kan vara i koma tillsammans" viskade jag och suckade.

Jag reste mig upp och gick ut från hennes rum för att gå och köpa något att äta.

Jag gick fram till en godisautomat och tryckte in vad jag skulle ha.

Jag tog den och när jag vände mig om för att gå höll jag på att gå in i någon.

Jag ryckte till och tog ett steg bakåt in i maskinen.

När jag såg att det var Ryder tog jag ett steg fram igen.

"Hej" sa jag med ett försök till ett leende, men det såg säkert ut mer som en plågad grimas.

Han gjorde en nick med huvudet som hälsning och gav mig ett snett leende.

"Jag hörde vad som hände med Jenny, jag är ledsen" sa han och jag nickade lite.

"Var inte det" svarade jag och vi kollade lite på varandra.

"Varför.. ehm, alltså, vem..?" började jag men Ryder avbröt mig.

"Min mamma" svarade han och jag nickade lite. "Hon har cancer"

Jag rös till lite och nickade.

"Åh, det var tråkigt att höra, jag är ledsen" sa jag och han nickade lite med ett snett leende.

"Var inte det" svarade han.

Jag ville le mot honom, ge honom en kram, men jag kunde inte, jag orkade inte.

Jag sa hej då och gick tillbaka till Jennys rum.

Jag satt på stolen i Jennys rum och ritade när min mobil ringde, det var mamma.

"Hej" svarade jag och la ner pennan och blocket.

"Hej gumman, vi har precis gått av planet nu"

"Vad bra att allting gick bra" svarade jag med en så positiv röst det bara gick.

"Vi kommer till sjukhuset med en gång"

"Okej, det är rum 302, våning tre" svarade jag och kollade lite på Jenny.

"Okej, vi kommer så fort vi kan"

"Okej, älskar er"

Jag la på och kollade mot Jenny.

"Förlåt för att vi inte hann ses" sa jag och pussade hennes hand.

Jag ryckte till lite när dörren till rummet öppnades.

Mamma, Mark, Parker och Kevin kom in i rummet, mamma rusandes mot mig som att det var jag som låg i koma.

"Åh älskling, hur mår du?" frågade hon och kramade om mig.

"Bra" ljög jag och log snett.

"Är du säker på det? du ser trött ut, har du ätit? vill du att jag ska gå och köpa något?"

"Mamma, ta det lugnt, jag mår bra, du kan sätta dig ner och ta det lugnt" sa jag och hon kramade om mig igen.

"Jag har varit så orolig"

Hon släppte mig och kollade mot Jenny.

"Fruktansvärt" viskade hon och skakade sakta på huvudet.

Mamma och Mark hade hyrt en fyra lägenhet, en ganska stor faktiskt.

Parker och Kevin fick dela på ett rum, mamma och Mark hade ett och jag hade ett själv.

Vardagsrummet var inte jätte stort, men det var fint, och lägenheten var fin. Den var till ett bra pris också.

När kvällen kom hade Ashton bara ringt en gång, men jag hade inte svarat.

Jag kände egentligen inte för någonting, allting kändes värdelöst.

Jag suckade och skakade på huvudet.

Vi hade iallafall haft tur som fick hyra lägenheten med så kort varsel, med möbler och allt.

Mesta delen utav kvällen satt jag och kollade ut genom fönstret.

Jag hade inte ätit på hela dagen och jag kände inte för det heller.

Jag hade verkligen ingen aptit, det kändes bara värdelöst.

Maten hjälpte inte med någonting, det gjorde bara saker värre.

Några dagar senare,

Torsdag

Jag kollade frustrerat ut genom sjukhusfönstret.

Solen gjorde allting värre.

Jag fick för mig att allting skulle bli bättre med tiden, men just nu ville jag bara slänga de orden åt helvete.

Ingenting hade blivit bättre, bara tvärtom.

Alla slangar som Jenny hade på sig fick mig att rysa till.

Det kändes så overkligt alltihop.

Det enda som lät i rummet var EKG:n som tickade.

Det kände bra på något sätt, ett bevis på att hon fortfarande levde.

Jag hade sett Ashton och den där jävla Courtney på stan.

Det var på måndagen, jag var på väg till någonstans för att köpa mat, men hade stannat tvärt när jag sett dem komma gående på stan, hand i hand.

Jag fattade verkligen inte hur de kunde vara så omedvetna, som att jag var dum i huvudet, som att det var jag som låg i koma.
Jag hade skitit i maten och gått tillbaka till sjukhuset.

Jag ville bara skrika rakt ut, som att det skulle göra allting bättre.

Men det skulle det inte.

Det skulle inte få Jenny att vakna, det skulle inte få Ashton att spola tillbaka tiden och göra allting ogjort.

Det skulle inte ändra någonting.

Alltong var bara som en ren dröm, det var ingenting som var verkligt.

Jag satte mig ner på stolen igen och tog Jennys hand.

"Jag saknar dig"

Mamma och Parker hade kommit någon gång runt fyra.

Jag hade försökt övertala mamma att jag mådde bra, eller iallafall så bra det gick att må, jag tror att hon trodde mig.

Vi alla satt tysta, kollade runt i rummet, lyssnade på pipen ifrån EKG:n.

"Jag ska gå och köpa något att äta, hänger du med?" sa Parker efter en stund.

Jag ville säga nej, men hans menande blick fick mig att släppa Jennys hand och följa med honom.

Direkt efter dörren till rummet stängts tog Parker tag i min arm och vände mig mot honom.

"Tiffany, du kanske kan lura mamma, men du måste fatta att jag ser igenom allt" sa han och jag kollade på honom.

"Vad pratar du om?" försökte jag och han suckade.

"Snälla, låtsas inte om det, jag ser igenom alla lögner om att du mår bra, jag ser att du ljuger om att du ätit, jag ser att du är helt sönder"

Mina ögon brann av outsläppta tårar och halsen klumpade sig.

"Du var onödigt smal innan, men nu.." sa han och jag kollade ner.

Jag hade gått ner väldigt mycket i vikt, jag kastade bara bort tankarna.

Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

Jag öppnade och stängde munnen, funderade över vad jag skulle säga.

"Jag.. Jag orkar inte längre" viskade jag fram.

Parker drog in mig i en varm beskyddande kram och för ett tag kunde jag andas normalt.

På kvällen var jag ensam hemma.

De andra hade åkt iväg för att handla.

Jag drog på mig en tunn skinnjacka över min korta vita tröja, knöt snöret på mina mjukisbyxor för att de skulle hålla sig uppe och utan att knyta mina converse drog jag på mig dem och gick ut.

Jag bara tog en promenad, gick på de välbekanta gatorna och försökte placera alla tankar.

Jag hörde några röster framför mig och kollade upp.

En bit bort gick några killar. När jag kollade närmare såg jag att det var Ashton och några utav hans kompisar.

Jag suckade, ville vända om och gå åt ett annat håll, men jag kunde inte.

Jag fortsatte gå.

Ashton fattade säkert redan att det var något, jag hade inte svarat på varken sms eller samtal från honom.

"Hej" sa Ashton och det stannade.

Jag bara höjde ögonbrynen till svar.

"Vad är det?" frågade Ashton och jag suckade.

"Din idioti förvånar mig" svarade jag.

Han kollade förvånat på mig.

"Vad menar du?"

Jag log okänsligt och skakade på huvudet.

"Du fattar visst ingenting"

Han bara kollade konstigt på mig.

"Är det Courtney hon heter? Era händer passar rätt bra tillsammans. Hon är väl bättre att ha nu när jag inte bor här längre"

Gällande alla andras blickar skulle jag säga att det inte hade en aning om att Ashton träffade en annan.

Alla kollade på varandra, på Ashton och på mig.

"Tiffany, du... jag, det.." började han och jag skakade på huvudet.

"Det är okej, raring, det är slut ändå" sa jag och började gå.

"Vad är slut?" sa han och jag vände mig om.

"Du, jag, och allt som någonsin varit vi" var mitt svar.

Jag vände mig om och fortsatte vidare.

När jag kommit runt hörnet på byggnaden orkade jag inte längre.

Jag lutade mig mot väggen med tårar forsandes ner för mina kinder.

Nu var det slut, nu kunde han vara med sin andra tjej utan att behöva bry sig, men jag antar att han inte gjorde det ändå.

Jag stod otåligt och väntade på att Ashton skulle komma och hämta mig.

Jag hade bara stått utanför flygplatsen i ungefär fem minuter men började redan svettas.

Jag hade inte riktigt tänkt på att det var lite varmare i New York än vad det var i Kanada.

Jag hade på mig ett par jeans, ett vitt linne och ett par oknutna converse.

Min svarta cardigan hängde på min arm och min väska hängde tungt på min axel.

Jag hade inte riktigt tid att tänka på något, ingenting gick igenom min hjärna i just det tillfället.

Jag stod bara helt still med ögonen fästa rakt ut i luften, på ingenting.

Mina händer darrade lite och det kändes som att jag var helt tom, men samtidigt vägde mer än en klippa.

När Ashtons bil stannade på parkeringen slöt jag mina ögonen för ett ögonblick och tog ett djupt andetag.

Med darrande steg gick jag fram till hans bil och satte mig i passagerar sätet.

Hade detta varit för en vecka sen hade jag dragit ut honom ur bilen och slängt mina armar runt honom, aldrig velat släppa honom.

Men nu var det inte det.
Det var inte en vecka tidigare, det var ingen bra vecka där jag var på ett kafé och tog en kaffe, det var inte en bra vecka då jag kunde ringa till Ashton för att se hur han mådde.

Det var samma vecka som det var dagen innan, och som det skulle vara dagen efter. 

När jag satt mig i bilen kollade Ashton på mig.

Hans blick var full av oro och antagligen sorg, på något sätt var den mörk. 

Jag rös till när jag såg på honom, både av välbehag och av oro. 

Vi satt tysta i bilen på väg till sjukhuset. 

Radion var inte på, och jag vet inte riktigt om det hade varit bättre eller sämre med den på. 

Ashton släppte av mig för att sen åka vidare. 

Han skulle komma en stund senare, men var tvungen att gå på sin träning. 

Jag gick fram till receptionen. 

Jag kollade med en tom blick på sköterskan.

Hon hade lockigt blont hår uppsatt i en ojämn tofs, fräknar på sina kinder och hennes hudton var blek.

"Jenny Hart" sa jag raspigt och hon klickade in något i sin dator. 

Jag vandrade med blicken ner till hennes namnbricka. Brenda. 

Det var ett fint namn, det passade henne. 

Jag kollade upp igen och hon gav mig ett leende.

"Rum 302"

Utan varken sig ett leende eller ett svar gick jag därifrån mot hissen.

När jag kom till rätt våning darrade mina ben så mycket att jag knappt trodde att de skulle orka bära mig.

När jag kom till rätt rum var jag rädd för att uppna dörren.

Jag vet inte riktigt varför, men jag tog ett steg tillbaka.

Jag tog några djupa andetag för att sen sluta ögonen och öppna dörren.

Rummet var inte så stort.

Tapeterna var ljust oranga med små figurer på.

Luften var unken och fick mig att vilja spy.

Jag stannade en bit framför sängen där Jenny låg.

Hennes hud var likblek och hon var iförd sjukhus kläder.

Jag drog besöksstolen närmare sängen och satte mig ner, för att ta tag i hennes hand. 

Jag rös till när kylan från hennes hand fördes över till mig. 

Jag blundade och svalde hårt för att inte börja gråta.
"Varför just du?" viskade jag och tryckte mina läppar mot hennes hand.

När Ashton kom in i rummet kollade jag inte ens på honom, jag orkade inte.

Jag orkade inte lyfta huvudet och ge honom en blick, jag orkade ingenting.

Jag kände mig spyfärdig och blev plötsligt helt yr.

Jag satte armbågarna på knäna och lutade mitt huvud i händerna.

Ashton tog den andra stolen och ställde den bredvid min.

Han la ena sin hand på min rygg och drog den sakta fram och tillbaka.

Jag satte mig upp riktigt, tog tag i hans tröja och tryckte in mitt ansikte i hans bröst.

"Jag vet inte vad jag ska göra" viskade jag efter en stund och Ashton tog ett djupt andetag.

"Inte jag heller"

"Jag går och köper lite mat, vill du ha något särskilt?" frågade Ashton och jag skakade sakta på huvudet.

Jag hörde dörren stängas och jag suckade lite.

"Hade det varit ombytta roller hade du vetat precis vad du skulle gjort" viskade jag och kollade på Jennys ansikte.

precis då plingade det till i Ashtons mobil som låg på sängbordet.

Jag kollade på skärmen och såg att det var ett meddelande från någon.

"Courtney" stod det på skärmen.

Jag visste att jag egentligen inte borde, men jag gjorde det ändå.

Jag låste upp mobilen och gick in på meddelandet.

"Hej, ska vi fortfarande ses sen, eller ska du vara med din "flickvän"? <3" 

Jag drog huvudet ifrån skärmen en bit med en konstig blick.

Vad menade hon med det?

Jag låste mobilen och suckade.

Det var säkert ingenting, jag menar, tjejkompisar får han väl ha?

"Det är bara en tjejkompis, eller hur?" sa jag oroligt och kollade mot Jenny.

"Vart ska du?" frågade jag Ashton och petade runt i salladen han köpt till mig, för att sen kolla på honom när han drog på sig sin kofta.

"Jo, jag vet att jag lovade att vara med dig ikväll, men jag måste träna väldigt sent ikväll, vi ska ha en match snart" svarade han och jag nickade lite frånvarande.

"När kommer du hem?" frågade han och kollade på mig.

"Jag vet inte riktigt, kanske någon gång vid tio, hur så?"

"Det var ingenting, vi ses sen" sa han och gav mig en snabb puss för att sen skynda ut genom dörren.

Jag gav en förvånad blick mot Jenny och höjde på ögonbrynen.

"Varför ljuger han?"

Jag ställde äcklat ifrån mig salladen och suckade.

"Jag vet inte vad jag ska ta mig till"

När klockan var åtta valde jag att jag inte orkade stanna kvar längre.

"Jag kommer tillbaka imorgon, jag lovar" sa jag tyst och kramade Jennys hand med min egen, för att sen gå ut från rummet.

På väg ner for det massor med tankar genom mitt huvud, men jag kunde inte fokusera på någon så det kändes som att det var helt tomt.

Jag tog en taxi hem till Ashton och suckade.

Jag letade sakta fram nyckeln till hans hus och låste upp.

Jag stängde dörren efter mig och låste.

Allting var som vanligt, fast när jag tog av mig skorna såg jag att Ashtons skor var där, och ett par andra.

Det var absolut inte Marys, hon hade mycket större fötter än det, och hon skulle aldrig ha på sig såna.

Det var ett par höga svarta klackar med en kedja hängande snyggt runt.

Skulle inte Ashton träna?

Jag chansade på att de inte hört mig än.

Jag smög tyst upp för trappan, och det var då jag hörde röster. 

Det var definitivt Ashton, och någon tjej. 

Jag gick sakta fram till Ashtons rum där dörren stod öppen till hälften. 

"Jag tycker du är snygg iallafall" sa en tjej, jag skulle chansa på att det var Courtney eller vad hon hette. 

Hon hade något rödaktigt hår, lite medellångt.

De satt tillsammans i Ashtons säng, bredvid varandra, och höll armarna om varandra.

Precis som jag inte trodde det kunde bli värre lutade de sig fram och kysste varandra.

Inte bara kysstes, de praktiskt taget grovhånglade.

Jag stelnade till och vände mig bort från dörren.

Vad hade jag precis sett?

Det var inte verkligt, det kunde det inte vara.

Han var inte sån, eller?

Men, han skulle aldrig göra något sånt.

Jag blundade hårt och skakade på huvudet.

Fel, han hade precis gjort det.

Jag smög ner för trappan igen, tog mina skor, och utan att sätta på mig dem gick jag försiktigt därifrån.

Precis som jag stängt dörren flög alla känslor ur mig som en bomb som sprängs.

Tårarna forsade ner för mina kinder och jag fick jobbigt att andas.

Jag började springa, ville bara komma bort därifrån.

Jag sprang så fort jag orkade, stannade inte en ända gång, förrän jag kom till sjukhuset.

När jag kom till Jennys rum stannade jag upp och kollade på henne.

Jag satte mig ner på knä på golvet bredvid sängen.

Jag begravde mitt ansikte vid hennes hals och grät.

Jag bara satt så tills jag hade lugnat ner mig.

"Det är tur att du inte ser mig, jag ser förfärlig ut" skrattade jag tonlöst när jag kollade upp på Jenny igen.

Jag tog ett djupt andet och la huvudet på sängen precis bredvid Jennys,

"Jag önskar du var här, du skulle ha vetat vad jag ska göra"