När sista lektionen var slut fick jag lite smått panik.

Första dagen och jag hade int evarit med på någon utav lektionerna. Det enda jag hade gjort var att tänka på Chaz och allting som killarna sagt.

Jag kände mig så dum, hur kunde jag inte veta det? Hur kunde jag missa att det var han? Det gick inte ihop.

Såhär i efterhand kände jag mig jätte dum, jag menar, det var ju så självklart. 

Jag menar, jag och Jenny hade spenderat de två åren som Justin var som mest aktiv att inte göra något annat än att kolla på hans film, lyssna på hans låtar, kolla in hans vänner. Hur kunde jag vara så omedveten om allting. 

Jag skyllde på att jag haft tillräckligt att tänka på, men känslan gick inte bort. 

Såklart, det var ju Chaz Somers. 

Jag suckade, stängde mitt skåp och började gå bort mot Chaz skåp. 

Jag stannade och lutade mig mot väggen mitt emot skåpet och väntade på att han skulle sluta sin lektion. 

När han och alla andra från hans klass kom mot mig tio minuter senare hade jag nästan hunnit tänka igenom hela livet.

Nej, men det kändes så.

Jag ryckte till lite när jag kände en hand på min axel.

Jag kollade upp mot Chaz och log lite snett.

"Hej" sa han och kramade om mig.

"Du.." började jag lite smått när vi var på väg till bilen.

"Mhm?" svarade han och kollade på mig.

"Jag bara, alltså, jag undrade.. alltså.. du, det var ingenting" suckade jag och började gå igen.

"Ehm, okej" skrattade Chaz med en axelryckning.

När vi kom fram till hans hus kollade han på mig.

"Ska du med in?" frågade han och jag funderade lite.

"Varför inte?" svarade jag och stängde av motorn och låste bilen.

När vi kom in till Chaz satte vi oss i vardagsrummet och han kollade lite på mig.

"Hur mår du?" frågade han och jag undvek hans blick, rädd för att börja gråta.

Jag gillade inte att prata om hur jag mådde när jag försökte ta mig samman, men jag visste att han gjorde det för att han brydde sig om mig.

"Bättre" svarade jag och han suckade.

"Det fattade jag när jag såg dig i skolan, men hur ligger allting till?"

Med en suck kollade jag upp på honom.

"Jag vet inte riktigt. Jag försöker väl att inte tänka på allting för att få det att försvinna. Det har ju varit ganska mycket bara på några veckor, hela livet har förändrats. Men jag försöker väl få det att gå framåt" svarade jag och han nickade.
"Jag vill verkligen att du ska prata med mig om du känner dig sämre, okej?"

Jag nickade och kollade upp på honom igen.
"Justin Bieber" sa jag och skakade roat på huvudet.

Chaz kollade konstigt på mig och skrattade.
"Va?"

"Jag fattar inte att jag inte känt igen dig" skrattade jag.

"JB fan eller?" frågade Chaz och log mot mig.

"Jag var det förr" svarade jag och han nickade.

"Jag önskar att Jenny kunnat vara här nu, hon hade känt igen dig med en gång" sa jag med ett skratt.

"Jag saknar henne" sa jag sen och kollade ner på mina händer.

"Inget sånt nu, vi ska ha trevligt nu, okej?" sa Chaz och drog in mig i en kram.

"Tack" viskade jag och han log mot mig.
"Alltid"

När jag vaknade dagen därpå var klockan sju.

Jag kollade runt och insåg att jag låg på soffan hemma hos Chaz.

Jag reste mig med en suck.

Varför vaknade jag klockan sju dagen då jag började halv elva?

Jag gick med tunga steg in i köket för att äta frukost.

Jag satt och åt frukost i ungefär en timme innan jag sen tog mina grejer, drog på mig skorna och gick ut till bilen.

Väl hemma såg jag Marks bil på uppfarten.

Jag låste bilen och gick tyst in i huset. Jag trappade upp för trappan och gick in i mitt badrum.

Jag duschade, blåste och plattade håret, sminkade mig och virade en handduk runt min kropp för att sen gå ut till mitt rum.

Jag drog på mig ett par jeans, en stickad tröja och ett par låga converse, tog min väska och gick ner för trappan igen.

När jag kom in i vardagsrummet satt Parker, mamma och Kevin och åt frukost.

"Godmorgon gumman, när kom du hem?" frågade mamma och jag kollade klockan, kvart i nio.

"En stund sen" svarade jag och mamma nickade.

Jag pussade Kevin på kinden och hällde sen upp lite juice till mig.

"Om du vill skulle det vara väldigt snällt om du kunde vara barnvakt för Kevin ikväll" började mamma och tog en klunk kaffe.

"Parker ska inte vara hemma och ni har ju inte spenderat så mycket tid tillsammans den senaste tiden" fortsatte hon sen och jag nickade.

"Ska vi hitta på något roligt ikväll?" frågade jag sen Kevin och han nickade exalterat.

"Jag måste köra honom till dagiset nu, men hämtar du upp honom när du slutat skolan då?" frågade mamma och jag nickade.

"Okej, vi ses sen" sa hon sen och pussade mig på kinden.

När hon stängt dörren kollade Parker allvarligt på mig.

Jag blev lite orolig, men sen suckade han och kollade ner på sina händer, för att sen dra upp blicken mot mig igen.

"Du, jag är jätte ledsen över hur det har varit den senaste tiden. Jag har inte varit där för dig någonting, men det var lite svårt för mig också. Sen har jag nästan precis fått reda på att Ryders mamma har cancer, och jag vill finnas där för honom med eftersom att han inte har några syskon eller någon pappa. Jag mår jätte dåligt, jag är din bror, jag har alltid varit och kommer alltid vara. Ingen kan ta det ifrån mig. Jag älskar dig jätte mycket, det kommer jag alltid göra. Och jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig, oavsätt vad det gäller, du kan alltid gå till mig när du behöver något, det finns ingen som betyder så mycket för mig som du gör" sa han sen, och det såg ut som att han skulle börja gråta när som helst.

Jag kollade på honom med ett snett leende och suckade.

"Parker, du har ingen som helst anledning till att må dåligt över det. Det vill jag verkligen inte att du ska göra. Jag har klarat mig utmärkt och är påväg upp igen, jag mår inte sämre över att du ställt upp för din kompis istället. Jag har haft massa andra här som har hjälpt mig, det har inte han. Jag vet att jag alltid kan gå till dig, och det hade jag gjort iallafall. Du är och kommer alltid att vara min favorit bror, men säg ingenting till Kevin" skrattade jag och gick fram till Parker och drog in honom i en kram.

"Jag älskar dig" viskade jag och log.

Halvvägs till skolan insåg jag att vi redan börjat.

Jag suckade och försökte att inte få panik, det är aldrig bra att ha när man kör bil.

När jag väl kom fram till skolan sprang jag fram till mitt skåp och skyndade att ta fram schemat.

Historia, great.

Jag suckade, tog ut min historia mapp, stängde skåpet och skyndade mig till klassrummet.

"Ursäkta att jag är sen" sa jag och kollade på våran lärare.

Det var en hyfsat ung tjej, blont vågigt hår, gröna ögon.

Hon skrattade lite och log mot mig.

"Du måste vara Tiffany" sa hon och jag nickade.

Hon pekade med pennan hon hade i handen ut mot klassrummet i en gest som menade att jag kunde gå och sätta mig.

Jag satte mig ner på en ledig stol och tog ut mitt antekningsblock och min bok ur mappen.

Precis då kände jag en hand på min axel. Jag kollade upp och ser Cameron.

Jag log mot honom och kollade sen ner på mina papper. 

Åh gud, vad jag inte gillade historia. 

När jag och Cameron var på väg ut från klassrummet ringde min mobil och jag suckade och svarade.

"Hallå?"

"Hej, har du lektion?" frågade Chaz och jag log.

"Nej"

"Okej, jag, Ryan och en kompis Chris undrar om du vill hitta på något efter skolan?"

"Åh, jag kan inte, jag ska vara barnvakt för Kevin"

"Trevligt, vad ska ni göra då?"

"Köpa godis, hyra någon bra film och bara ta det lugnt" svarade jag och låste upp mitt skåp.

"Jaja, vi får inte vara med eller?" frågade han sen och jag skrattade.

"Klart ni får" svarade jag och tog ut min engelska mapp och stängde skåpet.

"Härligt, vi kommer hem till dig efter hockeyträningen någon gång"

"Låter bra, vi ses sen, puss" sa jag och la på.

Jag vände mig om mot Cameron som stod och väntade på mig.

"Poppis?" skrattade han och jag slängde överdrivet med håret.

"Alltid"

Vi skrattade och började gå.

När vi kom fram till hans klassrum vände han sig mot mig.

"Lunch sen, vid skåpen halv ett?"

"Bli inte sen" svarade jag bara och fortsatte sen vidare till mitt klassrum.

När jag kom till mitt skåp var klockan bara kvart över tolv, och jag kände inte för att stå och vänta på Cam i en kvart.

Så jag skrev en lapp, tryckte in den i hans skåp tog min väska och gick ut.

Jag drog upp mitt ciggpaket ur väskan, satte mig ner på en bänk och tände en ciggarett.

Bara fem minuter senare kom Cameron ut och satte sig bredvid mig.

"Så du fick lappen" sa jag och skrattade lite.

Jag tog några bloss till på ciggen innan jag sen släckte den och började gå med Cameron till bilen.

När måndagen kom var jag sjukt trött på att gå runt hemma och inte ha något att göra. 

"Mamma, kan vi inte åka och prata med rektorn på min skola idag?" suckade jag och mamma kollade på mig. 

"Är du säker på att du klarar det? Du vet, vi kan ju.." 

"Mamma, nej, jag klarar inte av det här längre. Jag går och gör mig iordning, och när jag är klar åker vi" envisades jag och stampade hela vägen upp för trappan till mitt badrum. 

Jag duschade snabbt, fönade och plattade mitt hår och sminkade mig lätt. 

Jag måste erkänna att det var skönt att känna mig så fräsch. 

Jag drog en handduk runt kroppen och gick ut från badrummet till mitt rum. 

Jag drog på mig ett par rosa shorts, en tubtop och ett linne.

Jag drog min hand genom mitt plattade hår och gick ner för trappan.

"Mamma, nu åker vi" sa jag högt och drog på mig mina låga converse.

När mamma kom ut i hallen och tog på sig sina skor såg hon oroväckande tvivlande ut.

När hon låste dörren efter sig stannade hon upp lite och kollade på mig.
"Älskling, jag vet att du vill, men tänk om det inte blir som du förväntar dig? Kommer du verkligen klara av det?"

Jag suckade och kollade på henne. 

"Mamma, jag är inget barn längre, jag vet hur jag ska ta hand om mig själv. Jag har fått mer än den hjälp jag behöver de senaste veckorna, och ni har stöttat mig till 110 procent och nu känner jag att jag vill ta tag i mitt liv själv och sluta gå runt hemma och dra ner mig själv ännu mer" sa jag och hon suckade. 

"Ja, förlåt, du kan bestämma dina egna beslut, men jag är bara så orolig över dig" 

Jag nickade och kramade om henne. 

"Jag vet mamma, det är okej, men jag är redo för det här, jag kan inte bara gå runt hemma och vänta på mirakel, det kommer inte gå snabbare" svarade jag och mamma nickade. 

Vägen till skolan var inte så lång och vi pratade på under hela bilresan. 

Även fast jag ville det tog nervositeten över och fjärilar började virvla runt i min mage när jag klev ur bilen. 

När vi kom till receptionen log kvinnan mot oss. 

Vi följde med rektorn in i ett kontor och pratade lite med henne, kollade några papper.

Jag fick numret till mitt skåp, mitt schema och allting var på topp.

Det gick inte alls dåligt och hon var mer än hjälpsam.

Hon förklarade att jag tog det i min takt och kände att jag gjorde så mycket jag orkade. Hon hade också sagt att om jag behövde hjälp med något fanns lärarna där, hon gav mig numret till kuratorn och berättade allt annat jag behövde göra.

Jag blev lite trött på att alla tror att man aldrig klarar av något själv för att det händer några incidenter i ens liv som får en att tappa greppet för ett tag, men när man väl kommit tillbaka upp i sadlen klarar man av allt.

Men samtidigt var jag glad över att veta att hon rydde sig och att hon faktiskt lyssnade.

På väg hem stannade jag och mamma och köpte pizza och hyrde film.

Det här var inte alls dumt, och jag var mer än exaltterad över att börja i den nya skolan.

När alarmat ringde dagen efter var jag snabb med att skynda mig in i duschen.

Jag fönade håret, plattade det och sminkade mig, för att sen ta på mig underkläder och vira en handduk runt kroppen.

Jag gick ut i mitt rum och fram till min garderob för att välja kläder.

Jag drog på mig ett par shorts och ett linne, la ner alla papper, min mobil nycklar och andra grejer i min väska och gick sen ner för trappan för att äta frukost. Jag tog en drick yoghurt, lutade mig mot diskbänken och tog upp min mobil.

"Vad säger du om att ta min bil till skolan idag? Jag åker med Mark till jobbet" sa mamma och jag kollade på henne.

"Tack!" svarade jag och kramade om henne.

"Du är värd det, men ska du seriöst ha på dig det, är det inte lite för lite kläder?"

"Mamma, bra sätt att förstöra vårat moment" sa jag och klampade upp för trappan till mitt rum.

Jag drog på mig en svart cardigan och klampade ner igen.

"Bättre?" suckade jag och slängde flaskan till drickypghurt.

"Jätte fint, skynda nu så du inte kommer försent första dagen" sa mamma.

Hon pussade mig på kinden, gav mig bilnycklarna och följde med mig ut i hallen,

Jag drog på mig ett par låga röda converse och mamma lutade sig mot dörrkarmen till köket.

"Jag är så stolt över dig, ha roligt" sa mamma och jag log.

"Ska försöka" svarade jag och kramade henne innan jag sen gick ut och stängde dörren efter mig.

Första lektionen hade min mage varit lättare än en fjäder och det kändes som att jag gick på glas.

Det visade sig att alla var helt normala, helt okej.

"Hej, du måste vara den nya tjejen" sa en kille som hade skåpet bredvid mitt.

"Eh, ja" svarade jag och log lite mot honom och vände mig sen tillbaka till mitt skåp.

"Jag heter Cameron, vi har Biologi, matte och historia ihop" fortsatte han sen och det kändes som att någonting lyftes från mina axlar.

Jag kände mig inte lika ner tryckt längre, det kändes som att någon dragit ut en propp och all oro jag haft inom mig sakta rann ut.

"Vad härligt, Tiffany" svarade jag och han log mot mig. "Fast du kan kalla mig Tiff"

"Bara om du kallar mig Cam" svarade han och vi skrattade lite.

"Faktiskt har vi biologi nu, vi kan ha följe om du vill?" frågade han.

Jag nickade lättat och jag stängde mitt skåp för att gå efter Cameron.

"Så, hur känns det än så länge?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna.
"Jag har inte några direkta känslor än så länge" svarade jag och han nickade.

"Det är en bra skola, lärarna är jätte bra"

"Dem säger det"

Jag nickade lite och fortsatte gå.

När jag kollade upp fick jag syn på Chaz, och han såg faktiskt förvånad ut. Det kanske inte var så konstigt eftersom att han inte visste att jag skulle börja än.

"Hur är det?" frågade han när våra vägar möttes och jag log lite.

"Det går framåt" svarade jag och han nickade.

"Hur kom du hit förresten?"

"Jag fick låna mammas bil" svarade jag och han nickade igen.

"Du skulle inte ha lust att skjutsa hem mig efter skolan?" frågade han och jag nickade.

"Visst"

"Tack, du är en ängel, jag slutar klockan tre"

"Perfekt, vi ses sen"

Vi vinkade lite på varandra och jag vände mig om för att fortsätta gå med Cameron.

"Känner du Chaz Somers?" frågade han förvånat och jag skrattade till lite tonlöst.

"Heh, ja?" svarade jag och han kollade på mig.

"Hur då?"

"Han är typ, min bror, kind of, min mamma dejtar hans pappa" svarade jag och han höjde på ögonbrynen.

"Det är grymt" svarade han och jag kollade lite konstigt på mina händer.

Varför var det så grymt egentligen?

Vi fortsatte gå, och jag följde efter Cameron när han gick fram till två killar som stod vid några skåp.

Dem sa hej, och gjorde den där konstiga kill-kram-thingish som alla killar gör.

Cameron vände sig sen om och pekade på mig.

"Det är Tiffany, eh, Tiff" började han och pekade sen på killarna. "Troy och Parker"

Jag nickade med ett leende.

"Min bror heter också Parker" sa jag och killen-som-tyldigen-hette-Parker nickade med ett leende.

"Coolt"

"Har ni också biologi nu?" frågade sen Cameron och kollade på killarna, som båda nickade.

"Härligt, vi med" sa han och vi började gå mot klassrummen.

"Hon känner Chaz" sa Cameron sen och pekade på mig.

Både Troy och Parker höjde på ögonbrynen och kollade på mig.

"Hur?" frågade Troy och jag skrattade lite.
"Mamma dejtar hans pappa" svarade jag och de nickade.

"Asgrymt" svarade båda. 

"Alltså förlåt mig, men jag förstår inte riktigt varför det är så coolt att jag känner Chaz" sa jag oförstående.

"Du har ingen aning om vem han är, eller hur?" sa Cameron och höjde lite på ögonbrynen.

"Vem, han är?" sa jag och skakade på huvudet.

"Det är ju Chaz Somers, han är bästavän med Justin Bieber" fortsatte Parker och jag stannade plötsligt.

Precis då föll alla bitar på plats.

Det var därför jag kände igen honom, hans namn, utseende, hela skiten passade in.

Jag och Jenny hade varit helt galna i Justin Bieber när han var liten och precis hade blivit upptäckt.

Att jag varit så dum.

Enda sen jag träffade honom första gången var det något som drog i mig.

Jag kände igen både honom och hans kompis Ryan lite för mycket.

Nu förstod jag ju varför.

Men hur kunde jag inte känna igen honom, och hur kom det sig att jag fick reda på det först då, från några killar som jag inte ens kände än?

Jag kunde inte riktigt fatta allting.

Justin Bieber?