När jag vaknade dagen därpå låg jag bredvid Jenny i hennes sjukhussäng.

Jag kramade om henne och blundade lite.

"Vi kan vara i koma tillsammans" viskade jag och suckade.

Jag reste mig upp och gick ut från hennes rum för att gå och köpa något att äta.

Jag gick fram till en godisautomat och tryckte in vad jag skulle ha.

Jag tog den och när jag vände mig om för att gå höll jag på att gå in i någon.

Jag ryckte till och tog ett steg bakåt in i maskinen.

När jag såg att det var Ryder tog jag ett steg fram igen.

"Hej" sa jag med ett försök till ett leende, men det såg säkert ut mer som en plågad grimas.

Han gjorde en nick med huvudet som hälsning och gav mig ett snett leende.

"Jag hörde vad som hände med Jenny, jag är ledsen" sa han och jag nickade lite.

"Var inte det" svarade jag och vi kollade lite på varandra.

"Varför.. ehm, alltså, vem..?" började jag men Ryder avbröt mig.

"Min mamma" svarade han och jag nickade lite. "Hon har cancer"

Jag rös till lite och nickade.

"Åh, det var tråkigt att höra, jag är ledsen" sa jag och han nickade lite med ett snett leende.

"Var inte det" svarade han.

Jag ville le mot honom, ge honom en kram, men jag kunde inte, jag orkade inte.

Jag sa hej då och gick tillbaka till Jennys rum.

Jag satt på stolen i Jennys rum och ritade när min mobil ringde, det var mamma.

"Hej" svarade jag och la ner pennan och blocket.

"Hej gumman, vi har precis gått av planet nu"

"Vad bra att allting gick bra" svarade jag med en så positiv röst det bara gick.

"Vi kommer till sjukhuset med en gång"

"Okej, det är rum 302, våning tre" svarade jag och kollade lite på Jenny.

"Okej, vi kommer så fort vi kan"

"Okej, älskar er"

Jag la på och kollade mot Jenny.

"Förlåt för att vi inte hann ses" sa jag och pussade hennes hand.

Jag ryckte till lite när dörren till rummet öppnades.

Mamma, Mark, Parker och Kevin kom in i rummet, mamma rusandes mot mig som att det var jag som låg i koma.

"Åh älskling, hur mår du?" frågade hon och kramade om mig.

"Bra" ljög jag och log snett.

"Är du säker på det? du ser trött ut, har du ätit? vill du att jag ska gå och köpa något?"

"Mamma, ta det lugnt, jag mår bra, du kan sätta dig ner och ta det lugnt" sa jag och hon kramade om mig igen.

"Jag har varit så orolig"

Hon släppte mig och kollade mot Jenny.

"Fruktansvärt" viskade hon och skakade sakta på huvudet.

Mamma och Mark hade hyrt en fyra lägenhet, en ganska stor faktiskt.

Parker och Kevin fick dela på ett rum, mamma och Mark hade ett och jag hade ett själv.

Vardagsrummet var inte jätte stort, men det var fint, och lägenheten var fin. Den var till ett bra pris också.

När kvällen kom hade Ashton bara ringt en gång, men jag hade inte svarat.

Jag kände egentligen inte för någonting, allting kändes värdelöst.

Jag suckade och skakade på huvudet.

Vi hade iallafall haft tur som fick hyra lägenheten med så kort varsel, med möbler och allt.

Mesta delen utav kvällen satt jag och kollade ut genom fönstret.

Jag hade inte ätit på hela dagen och jag kände inte för det heller.

Jag hade verkligen ingen aptit, det kändes bara värdelöst.

Maten hjälpte inte med någonting, det gjorde bara saker värre.

Några dagar senare,

Torsdag

Jag kollade frustrerat ut genom sjukhusfönstret.

Solen gjorde allting värre.

Jag fick för mig att allting skulle bli bättre med tiden, men just nu ville jag bara slänga de orden åt helvete.

Ingenting hade blivit bättre, bara tvärtom.

Alla slangar som Jenny hade på sig fick mig att rysa till.

Det kändes så overkligt alltihop.

Det enda som lät i rummet var EKG:n som tickade.

Det kände bra på något sätt, ett bevis på att hon fortfarande levde.

Jag hade sett Ashton och den där jävla Courtney på stan.

Det var på måndagen, jag var på väg till någonstans för att köpa mat, men hade stannat tvärt när jag sett dem komma gående på stan, hand i hand.

Jag fattade verkligen inte hur de kunde vara så omedvetna, som att jag var dum i huvudet, som att det var jag som låg i koma.
Jag hade skitit i maten och gått tillbaka till sjukhuset.

Jag ville bara skrika rakt ut, som att det skulle göra allting bättre.

Men det skulle det inte.

Det skulle inte få Jenny att vakna, det skulle inte få Ashton att spola tillbaka tiden och göra allting ogjort.

Det skulle inte ändra någonting.

Alltong var bara som en ren dröm, det var ingenting som var verkligt.

Jag satte mig ner på stolen igen och tog Jennys hand.

"Jag saknar dig"

Mamma och Parker hade kommit någon gång runt fyra.

Jag hade försökt övertala mamma att jag mådde bra, eller iallafall så bra det gick att må, jag tror att hon trodde mig.

Vi alla satt tysta, kollade runt i rummet, lyssnade på pipen ifrån EKG:n.

"Jag ska gå och köpa något att äta, hänger du med?" sa Parker efter en stund.

Jag ville säga nej, men hans menande blick fick mig att släppa Jennys hand och följa med honom.

Direkt efter dörren till rummet stängts tog Parker tag i min arm och vände mig mot honom.

"Tiffany, du kanske kan lura mamma, men du måste fatta att jag ser igenom allt" sa han och jag kollade på honom.

"Vad pratar du om?" försökte jag och han suckade.

"Snälla, låtsas inte om det, jag ser igenom alla lögner om att du mår bra, jag ser att du ljuger om att du ätit, jag ser att du är helt sönder"

Mina ögon brann av outsläppta tårar och halsen klumpade sig.

"Du var onödigt smal innan, men nu.." sa han och jag kollade ner.

Jag hade gått ner väldigt mycket i vikt, jag kastade bara bort tankarna.

Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

Jag öppnade och stängde munnen, funderade över vad jag skulle säga.

"Jag.. Jag orkar inte längre" viskade jag fram.

Parker drog in mig i en varm beskyddande kram och för ett tag kunde jag andas normalt.

På kvällen var jag ensam hemma.

De andra hade åkt iväg för att handla.

Jag drog på mig en tunn skinnjacka över min korta vita tröja, knöt snöret på mina mjukisbyxor för att de skulle hålla sig uppe och utan att knyta mina converse drog jag på mig dem och gick ut.

Jag bara tog en promenad, gick på de välbekanta gatorna och försökte placera alla tankar.

Jag hörde några röster framför mig och kollade upp.

En bit bort gick några killar. När jag kollade närmare såg jag att det var Ashton och några utav hans kompisar.

Jag suckade, ville vända om och gå åt ett annat håll, men jag kunde inte.

Jag fortsatte gå.

Ashton fattade säkert redan att det var något, jag hade inte svarat på varken sms eller samtal från honom.

"Hej" sa Ashton och det stannade.

Jag bara höjde ögonbrynen till svar.

"Vad är det?" frågade Ashton och jag suckade.

"Din idioti förvånar mig" svarade jag.

Han kollade förvånat på mig.

"Vad menar du?"

Jag log okänsligt och skakade på huvudet.

"Du fattar visst ingenting"

Han bara kollade konstigt på mig.

"Är det Courtney hon heter? Era händer passar rätt bra tillsammans. Hon är väl bättre att ha nu när jag inte bor här längre"

Gällande alla andras blickar skulle jag säga att det inte hade en aning om att Ashton träffade en annan.

Alla kollade på varandra, på Ashton och på mig.

"Tiffany, du... jag, det.." började han och jag skakade på huvudet.

"Det är okej, raring, det är slut ändå" sa jag och började gå.

"Vad är slut?" sa han och jag vände mig om.

"Du, jag, och allt som någonsin varit vi" var mitt svar.

Jag vände mig om och fortsatte vidare.

När jag kommit runt hörnet på byggnaden orkade jag inte längre.

Jag lutade mig mot väggen med tårar forsandes ner för mina kinder.

Nu var det slut, nu kunde han vara med sin andra tjej utan att behöva bry sig, men jag antar att han inte gjorde det ändå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan!   Idag bestämde jag mig för att göra en till blogg med noveller. Nej, jag kommer inte blogga mindre här för det, även fast jag inte kan säga att jag varit väldigt bra på det den senaste tiden heller. Men det skulle vara så sjukt kul...

  När jag vaknade nästa morgon låg jag bredvid Jenny i min säng. Jag reste mig upp försiktigt så hon inte skulle vakna och drog på mig en kofta över min tröja.  När jag kom ner till köket satt det en lapp på kylskåpet. Jag tog ner den och läst...

  "Jenny, Jenny jag måste prata med dig" sa jag högt när jag kom springandes i korridoren mot henne där hon stod med några tjejer från sin klass. "Va, Tiff? Vad är det?" sa hon, men hann knappt avsluta sin mening innan jag tog tag i hennes arm...

  "Nej, men seriöst, så jag trillade ner för trappan" Ryan avslutade sin mening och jag fick ont i magen för att jag skrattade så mycket. Allting hade slutat med att vi struntade i filmen som var på tv:n och pratade om roliga och pinsamma sake...

  "Vilka är det vi ska träffa?" frågade jag och Chaz ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt, Ryan, Chris och Mitch typ" sa han och jag nickade. "Fryser du inte?" frågade han sen och jag nickade. Jag hade fortfarande bara på mig mina s...