"Åh herre.." sa Jenny sakta och granskade bilden på huset.

"Okej mamma, sluta skoja, vart ska vi egentligen bo?" sa jag och kollade på mamma som skrattade lite. 

"Jag skojar inte, det är där vi ska bo" svarade hon och jag kollade med stora ögon på bilden av det stora huset. 

"Ja, jag tackar då inte nej till att komma och hälsa på er" sa Jenny och skrattade lite. 

"Men hur...?" sa jag sakta och mamma ryckte lite på axlarna. 

"En på jobbet kände en som sålde ett stort hus för ett billigt pris, och det var lite mer än vad vi egentligen behöver, men jag trodde ni skulle gilla det" sa mamma och log mot mig. "Jag hade inte tänkt visa er det än, men jag kände at du behövde det som lite uppmuntran"

Jag nickade, log och kramade sen om henne hårt.

"Men berätta nu inget för dina bröder om det här, okej, det blir våran lilla hemlighet" fortsatte hon sen och kollade på både mig och Jenny.

Vi båda nickade och plötsligt kändes det som att det kanske kunde bli riktigt bra ändå.

När jag vaknade dagen därpå kände jag mig gladare än vad jag gjort på länge.

Jag gick in och tog en dusch, fönade hårt och sminkade mig, för att sen byta om till ett par jeansshort, ett svart linne som visade lite av min mage, ett par flipflops och några armband.

Jag gick ner för trappan och gick in i köket för att ta ett äpple och sen ta min väska, säga hej då och gå ut.

Istället för att ta bussen bestämde jag mig för att ta en promenad till Ashton, han bodde ändå inte så långt från mig. 

Jag började gå och njöt av den varma solen som värmde mig. 

Precis som jag var utanför Ashtons hus ringde det, Parker. 

"Tiffany" 

"Hej, mamma ville att jag skulle hälsa att vi ska äta ute idag, så inga andra planer" 

"Okej, vi hörs"

Jag la på, la ner mobilen i väskan och knackade på dörren till Ashtons hus.

Det var Mary, hans mamma som öppnade.

"Hej raring, hur mår du?" sa hon och kramade om mig, så typiskt mammor.

"Jo, jag mår bra, hur mår du själv?"

"Bara fint, Ashton sover fortfarande, men du kan ju gå upp om du vill" sa hon och log mot mig.

Jag log tillbaka för att sen gå upp för trappan.

Jag öppnade sakta dörren till Ashtons rum och såg hans sovande figur under täcket i sängen.

Jag ställde ner min väska på golvet, sparkade av mig skorna och la mig under täcket bredvid honom.

Jag hörde honom andas lite, röra på sig lite och sen kunde jag se hans ögon öppnas lite.

"Tiff?" sa han sakta, med sin sexiga morgonröst.

"Godmorgon älskling" sa jag och la mina armar om hans hals.

Han log lite snett mot mig och jag lutade huvudet mot hans axel.

Jag kunde inte sluta tänka på hur jag skulle berätta för honom att jag skulle flytta, jag hade inte en aning om hur han skulle reagera.

"Jaha, när då?" sa Ashton lite förvånat och kollade på mig.

"Jag vet inte riktigt, inom en månad" svarade jag och kollade lite nervöst på honom när han tog en tugga av sin macka.

"Det kunde ju varit värre" sa han sen efter ett tag och jag andades ut, han tog det iallafall inte dåligt. Jag nickade lite och hällde upp lite juice i glaset jag tagit fram till mig. 

"Så länge du kommer och hälsar på så är det ju lugnt" sa han sen och jag nickade igen.

"Kan du lova det?"

Jag kollade lite på honom och tänkte lite.

"Jag är inte säker.." skojade jag och skrattade lite åt Ashtons min. "Klart jag gör pucko" 

Han log lite mot mig och jag kysste honom på kinden. 

När Ashton hade klätt på sig och fixat sitt hår satte vi oss i soffan och kollade på tv. 

Plötsligt ringde min mobil, Jenny. 

"Hej" 

"Hej, jag glömde min väska hos dig igår, jag skulle hämta den men det var ingen hemma" 

"Är där om tio, puss"

Jag la på och kollade mot Ashton.

"Jag måste göra en grej, jag kommer hit senare" sa jag och gav honom en snabb kyss innan jag sen reste mig upp för att gå.

"Hej" sa jag och kramade om Jenny.

Jag låste upp dörren och gick upp till mitt rum för att hämta hennes väska.

Jag gav den till henne och hon log mot mig.

"Du räddade just mitt liv"

Jag skrattade lite och hon log.

"Vill du dra till stan eller något?" frågade jag och hon nickade.

"Gärna"

När jag och Jenny gått runt på stan ett tag och suttit i ett fik i nästan en timme ringde hennes faster och hon var tvungen att gå.

Klockan var nästan sju när jag kom till Ashton igen.

Det var Mary som öppnade.

"Hej Tiffany, jag och Christian var just påväg att gå, Ashton och killarna sitter i vardagsrummet" sa hon och jag log.

Jag visste att när hon sa killarna menade hon killarna i fotbollslaget.

"Kunde nästan tänka mig det" svarade jag och flinade lite. "Ha så trevligt" sa jag sen innan Mary hade stängt dörren.

Jag gick in i vardagsrummet och Ashtons blick mötte min.

"Hej babe" sa han och drog ner mig i sitt knä.

Jag kollade mot tv:n där något bilspel var på och två av killarna, Aaron och Ross, spelade.

Ashton kysste mig länge på läpparna, och när en av killarna, Brad, sa; "Skaffa ett rum" brast jag ut i skratt.

"Hej på dig med Brad"

Med leendet kvar på läpparna gled jag ur Ashtons knä och satte mig i soffan bredvid honom.

Tiffanys perspektiv

Ljudet av min ringsignal drog mina tankar bort från programet på Ashtons tv.

Jag satte mig upp i sängen och svarade, det var min mamma.

"Hallå?"

"Hej gumman, vad gör du?"

"Jag är hos Ash"

"Okej, kommer du hem? jag har lagat mat"

"Ja, okej, är där om tjugo, puss"

Jag la på och vände mig mot Ashton som kollade på mig. 

"Vem var det?" frågade han och jag kysste honom på kinden. 

"Min mamma, jag måste gå" 

Jag kysste Ashton på läpparna och reste mig sen upp. 

Han suckade lite och ställde sig sen upp bredvid mig.

"Jag kan skjutsa dig om du vill?"

"Det är lugnt, jag tar bussen"

Jag gav honom en till kyss och gick sen ut från hans rum och ner för trappan.

"Hej då" sa jag och vinkade till Ashtons föräldrar som satt i köket och fikade.

"Hej då raring, ha det bra" svarade Ashtons mamma, Mary, och gav mig ett varmt leende.

"Detsamma" svarade jag och gick sen ut från huset.

"Jag är hemma" sa jag högt när jag kom innanför dörren.

Jag gick in i köket där mamma och min fyraåriga lillebror Kevin satt och lekte med någon actionfigur.

"Tiff, kolla, jag har fått en ny leksak" sa han stolt och höll upp den gröna leksaken.

"Jaså? vad roligt" svarade jag med ett leende och satte mig ner på en stol.

När jag lagt upp mat kom Parker, min artonåriga storebror, in i köket.

Han sa som vanligt inte så mycket och det var tyst en stund innan mamma sen började prata.

"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta men... vi ska flytta till Kanada"

Kaos.

Kevin, som inte hade en aning om vad det handlade om blev jätte glad och började vifta vilt med sina leksaker, Parker bara ryckte på axlarna utan en uns betydelse och jag blev helt hysteriska.

"Va?!"

Jag tappade gaffeln på min tallrik och mamma kollade oroligt på mig.

"Jag fick ett jobb, mycket bättre än det jag har nu, och de verkar riktigt ivriga att få dit mig" sa mamma svagt och jag bara kollade på henne med stora ögon.

"Kunde du inte pratat med oss innan? frågat vad vi tyckte? har inte vi någon påverkan i det här?" frågade jag argt och mamma kollade med sårade ögon på mig.

"Förlåt, jag vet att jag skulle pratat med er, men det är ett riktigt bra erbjudande, jag kunde inte tacka nej"

På gränsen till tårar reste jag mig upp för att lämna köksbordet. Mamma tog tag i min arm för att stoppa mig.

"Tiffany, det kommer vara jättebra för dig, för oss alla"

Jag sa inget, bara kollade på henne, för att sen dra ur min arm ur hennes grepp och gå in till mitt rum.

Jag stängde dörren och slängde mig på sängen.

Hur skulle det vara bra?

Just som allting höll på att bli som bäst.

Jag hade Ashton, ett bra rykte.

Allting var ju perfekt, hur kunde det bli bättre för mig att flytta ill Kanada?

Jag blundade hårt och svalde för att hålla inne tårarna.

Jag reste mig sen upp, tog på mig min jacka, och gick ut från lägenheten.

På bussen var det tyst och det enda som hördes var motorns mullrande och den låga volymen på radion.

Jag suckade och kollade ut på de tomma, mörka gatorna.

Varför just nu?

"Seriöst?" sa Jenny och jag suckade. 

"Ja, seriöst" svarade jag och slängde mig tugnt på hennes soffa. 

Jenny bodde ensam med sin pappa, men hennes pappa var alkoholist och var nästan aldrig hemma. 

"Vad tycker du om det då?" 

"jag tycker det suger" 

Jag gjorde en förtvivlad gest med armarna och suckade. 

"Hon tror att det kommer vara så mycket bättre för oss, som att vi inte redan har det bra här, men det kommer inte vara bättre. Jag kommer lämna dig, Ash, allting, bara för att hon tackade ja till ett jobb i Kanada" 

Min röst var snabb och hård, och jag suckade. 

"Vet du vart ni ska bo eller så?" frågade Jenny och jag skakade på huvudet. 

"Nej, vi kom aldrig så långt i diskussionen" 

"Men ge det en chans, det kanske blir bättre" 

Jag gav en typisk bitch-blick och hon suckade. 

"Jag förstår, det suger för mig med att inte ha dig här längre, men du kommer överleva, och det kanske kommer vara jättebra, bara du kommer hem då och då, och så länge ni har ett rum över så jag kan komma och hälsa på ibland så" sa hon och jag nickade. 

"Du har rätt, jag skulle inte gjort det till en så stor grej, men jag kommer ju inte direkt kunna komma hem varje dag och få träffa er" sa jag och hon gav mig ett snett leende. 

"Det kommer ordna sig ändå" 

Jag nickade och satte mig upp. 

"Jag borde nog dra hem innan mamma ringer polisen" skrattade jag och Jenny nickade. 

"Jag hänger med" 

Vi reste oss upp och hon låste dörren efter oss när vi gick. 

När vi kom ut tog jag fram mitt cigarettpaket, tog en cigg och höll fram paketet till Jenny som också tog en. 

Jag visste att det inte var bra att röka, och jag vet inte riktigt varför jag gjorde det, men det var en grej som bara satt i. 

Jag tände cigaretten och vi började gå mot busshållplatsen. 

Jag öppnade sakta dörren och jag och Jenny gick tyst in. 

Jag hängde av mig jackan och gick in i vardagsrummet där mamma satt. 

Jag satte mig ner bredvid henne och kollade ner på mina händer. 

"Förlåt för att jag blev så arg innan, jag vet att jag överreagerade men jag blev bara så chokad.." började jag och mamma log mot mig.

"Nej, förlåt mig för att jag inte berättade något innan jag bestämde mig för beslutet, det är okej att bli chokad, det här är ett nytt steg, att flytta ifrån det som är tryggt till en miljö man aldrig varit i, men jag hoppas vi kan få det bra ändå" sa hon och jag nickade.

"Jag vet att det kommer bli bra"

Vi kramade varandra och Jenny log för att sen sätta sig i en av fåtöljerna.

"Nu när vi har rätt ut allting vill du se huset?" frågade mamma och jag nickade.

"Självklart"