Tisdag,

13.40
Jag suckade och kollade ut genom bilrutan.

Till min lycka regnade det också, väldigt roligt.

"Vi är snart framme" sa mamma och utan att kolla på henne nickade jag lite.

Jag ville egenltigen inte detta, och det var svårare än vad jag hade trott att det skulle vara.

"Jag kommer sakna dig" sa Ashton och drog sin hand genom mitt hår.

Jag blundade och drog in hans doft av parfym och schampo.

Det var inte så långt jag skulle flytta, men det kändes ändå som att det var sista gången vi skulle få träffas.

Hela världen snurrade runt oss och jag ville aldrig släppa honom.

Jag lät en tår sakta rinna ner för min kind och drog in ett djupt andetag.

Jag visste att det var sista gången vi fick träffas på iallafall ett halvår, och det kändes som att min värld skulle rasa samman.

Ungefär en månad senare skulle vi fira ett år, och vi skulle inte kunna träffas.

Tanken gjorde mig spyfärdig och jag ville bara gråta.

"Även fast jag inte är vid din sida kommer jag alltid stötta dig"

Ashtons mjuka röst fick mig att rysa och jag tryckte mig om möjligt närmare honom.

Just för ögonblicket var det bara vi och inga andra.

Mina tankar flög tillbaka till verkligheten när bilen stannade. 

Jag suckade och hoppade ut ur bilen. 

Inte ens det stora fina huset fick mig att le, även fast jag bra gärna hade velat.

Jag gick in i huset och kollade runt, det kändes oändligt.

Jag gick rakt igenom och ut på baksidan.

Vi hade en swimmingpool i ett kinda glasrum som hade golvvärme och vilket betydde att man skulle kunna bada även när det var snö ute.

Det var inte lika varmt här som i New York, men det funkade i alla fall. Det var bara en liten skillnad. 

Jag suckade och gick in igen, det var så många rum, typ, överallt, och jag visste inte riktigt vart jag skulle gå.

Jag hittade trappan till övervåningen och började gå upp.

Tapeterna och sättet huset var byggt på var riktigt modernt.

Jag kunde inte låta bli att le lite.

På övervåningen var det mer rum än där nere och det tog lång tid för mig att hitta ett.

Tillslut gick jag in i ett rum.

Det var normalstort, tapeterna var något lilablå, och det var riktigt fint.

Jag nickade lite och gick in och ställde mig mitt i rummet.

Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte mamma när hon ställde sig i dörröppningen.

"Hur känns det?"

Jag ryckte till och vände mig snabbt om.

Jag tog ett djupt andetag och nickade.
"Jag bättrar mig" svarade jag och hon nickade med ett leende.

"Du kan kolla runt mer om du vill, flyttbilen har precis kommit, jag kommer vara där nere och packa upp"

Jag nickade och hörde hennes steg tona bort i hallen.

Jag kollade sen runt med ett leende för att sen fortsätta kolla runt i huset.

Måndag,

18.30
Jag packade upp det sista ur min sista låda och nickade.

Jag satte mig tugnt ner i sängen med ett trött men stort leende på läpparna.

Jag hade dekorerat mitt rum, fixat i ordning alla möbler lagt in mina kläder i garderoben och kände mig hyfsat nöjd.

När mamma och parker hade packat upp alla lådor förstod vi hur lite grejer vi faktiskt hade, och mamma sa att med hennes nya jobb och nya lön skulle vi ha råd att köpa mer grjejer och göra huset riktigt fint.

"Hej gumman, kan du komma ner ett tag?" sa mamma utanför min dörr med en lätt knackning.

Jag reste mig upp och gick efter mamma ner för trappan.

Jag följde henne in i vardagsrummet och när jag såg att Parker också satt där, tillsammas med Kevin blev jag både orolig och förvånad.

"Sätt dig ner är du snäll" sa mamma och jag gav henne en konstig blick innan jag sen satte mig ner bredvid Parker.

"Jag har en grej jag vill berätta.." började mamma och mina ögon blev större.

Tusen tankar virvlade runt i mitt huvud.

Hon hade ett leende på läpparna, ett lite cheeky, glatt leende. Hennes kinder var lite rosade och hon såg ut som en tonåring igen.

"Jo, det är så att.." hon tog ett djupt andetag. "Jag har träffat en kille"

Jag gjorde ett strypt läte av lättnad och kollade på henne.

"Gör mig inte så orolig för ingenting" utbrast jag och hon skrattade lite.

"Han heter iallafall Mark, och han och hans son kommer hit på fredag och ska äta middag" fortsatte hon sen och jag nickade.

"Vad trevligt" sa jag och nickade lite för att sen gå upp för trappan till mitt rum.

Onsdag,

17.30
Jag kollade runt i vardagsrummet och nickade lite.

Jag och mamma hade varit iväg hela tisdagen och onsdagen för att handla grejer till huset, och för mig kändes det som att vi köpte mer saker än vad som fanns i hela stan.

Vi hade fortfarande långt kvar innan huset var perfekt, men det tar väl sin lilla tid.

När jag kom upp till mitt rum slängde jag mig på sängen.

Jag stängde mina ögon för en stund innan dem sen flög upp igen till ljudet av min ringsignal.

Jag lutade mig fram till skrivbordet och tog upp den.

Ryder?

Vad kunde han vilja mig?

"Hallå?"

"Hej"

"Ehm, ingenting specifikt eller så, men varför ringer du mig?"

"Oj, jag trodde det var Parker"

"Ehm, jaha, okej då"

"Men, hur har ni det då?"

Jag tänkte över det lite innan jag svarade.

"Jo, det är la bra antar jag"

"Har du snackat något med Ashton?" frågade han sen och jag höll på att sätta i halsen. Varför undrade han det?

"Nej, inte direkt, bara sms:at lite, vadå?"

"Nej, jag bara undrade"

Det var tyst en stund innan jag sen harlkade mig och förstörde tystnaden.
"Men jag måste gå nu, du får ha det bra, kram"

"Oh, okej, men vi hörs, hej då då"

Vi la på och jag la ner telefonen på skrivbordet med en konstig blick.

Varför ringde han mig?

Och jo tjena, som att han trodde att det var Parker han ringde, det står ju mitt namn.

Jag skakade bort tanken och la mig på sängen igen, med min laptop.

Undrar hur den där Mark och hans son var.